Den första frågan att ställa sig när det introduceras ett nytt debattforum är givetvis: behövs det? Vad är det för ämnen och i synnerhet perspektiv som inte redan får tillräckligt med utrymme i den befintliga debatten?
I takt med att den traditionella höger/vänster-skalan har blivit alltmer irrelevant, förordar numera en del statsvetare och sedermera även publicister och opinionsbildare den så kallade GAL-TAN-skalan, där GAL står för Grön, Alternativ och Libertariansk medan TAN står för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk.
Utan att här dyka ned i någon djupare analys av skalan (en del kritiker har anmärkt att den har drag av GOD-OND) kan vi konstatera att den är bedräglig. Från ett traditionellt vänsterhåll (innan vänstern gick vilse i identitetspannkakan) kunde man kritisera skalan som ett försök att trolla bort fördelningsfrågan från debatten. Det vill säga: man kan mycket väl vurma för en nyliberal/fascistisk maktordning – i Mussolinis idealsamhälle skulle det som bekant inte gå att inflika ett cigarettpapper mellan staten och de stora bolagen – oavsett vartåt man på skalan lutar i termer av GAL-TAN.
Eller som den amerikanske Irakveteranen och numera fredsaktivisten Danny Sjursen beskrev valet mellan Trump eller Hillary när de begav sig, med en restaurangmetafor där kyparen frågar: Hur vill du ha ditt imperium? Råbarkat eller med läppstift? Med andra ord, i ”the unelected dictatorship of money”, som det amerikanska politiska systemet har kallats av kritiker, får du samma nyliberala tyranni, samma ändlösa krig och samma oligarkiska styre oavsett vilken kandidat som vinner, men du kan få välja finish.
En ganska bra illustration av GAL-TAN-skalans begränsningar.
Att något väsentligt saknas i såväl höger/vänster-perspektivet som i GAL-TAN-skalan blir tydligt när man på djupet försöker förstå världens problem. Författaren Derrick Jensen har ställt frågan varför vår kultur är ”så outhärdligt, obarmhärtigt, vansinnigt, genocidalt, ekocidalt och suicidalt destruktiv?”
Man kunde tillägga: Varför har vi fjärmat oss från den levande planeten? Varför tillbringar människor alltmer av sina liv i en virtuell bubbla? Varför försöker man utveckla artificiell intelligens mot en nivå där den kan förslava, rentav utplåna mänskligheten?
Dessa frågor kan endast besvaras om vi kan få syn på vår kultur och vår världsbild utifrån, från ett ”ursprungligt” perspektiv. (Engelskans indigenous saknar en fullvärdig motsvarighet i svenskan. Därför används ordet ursprunglig, försett med citationstecken.)
Det är alltså ett perspektiv som utgår från den ”ursprungliga” världsbilden. Antropologen Robert Redfield har definierat världsbild som den föreställning samhällets medlemmar har av relationen mellan sig själv och allting annat. Huvudsakligen har det funnits två världsbilder på den här planeten. Författaren Four Arrows kallar dem för the indigenous respektive the dominant worldview. Vi kan kalla dem för den ”ursprungliga” världsbilden respektive den dominanspräglade.
Centralt för den ”ursprungliga” världsbilden – som många anser att mänskligheten har haft under 99 procent av vår tid på Jorden – är upplevelsen att ingå i nära släktskap med alla medlemmar av djur- och växtriket.
Animismen – att det inte enbart är vi människor som har ett medvetande – är också en självklar del av denna världsbild. Hela planeten och naturen i alla dess former ses som besjälade.
Den dominanspräglade världsbilden däremot genomsyras av dualism, där naturen ses som själlös och förnuftet som det upphöjda. Kroppen, känslorna, instinkterna, jorden, naturen och även andra levande varelser betraktas som mekaniska ting. Människan upplever sig som separat från naturen, och ser det som sin roll/rätt att dominera den.
Här kan vi alltså skönja en helt annan skala, som varken är höger-vänster eller GAL-TAN, och som inte tar sin utgångspunkt i konkurrerande ideologier utan i två väsensskilda världsbilder.
Om vi tar Karl Marx som exempel, beskrev han kapitalet som en livsfientlig kraft, att det var något som likt cancer enbart tycks kunna växa och ackumuleras i takt med att livet och dess mångfald avverkas och utarmas. Han förutspådde att kapitalismen med tiden skulle slita sönder livets väv och förvandla allting – inklusive människan – till en handelsvara.
Men även Marx var formad av en dominanspräglad kultur och kommunismen – precis som kapitalismen – ser naturen främst som något som ska bemästras och övervinnas. Båda ismer är antropocentriska och bygger på idén om storskaliga industriella system som inte utvecklas i samklang med övriga arter på planeten. Enligt den ”ursprungliga” världsbilden kan industriella samhällen aldrig vara långsiktigt hållbara, än mindre demokratiska i någon djupare bemärkelse.
Så långt höger-vänster. Och om vi betraktar GAL-TAN från det ”ursprungliga” (indigenous) perspektivet framstår även denna skala som krystad. Ett genmanipulerat odlingslandskap eller en monokultur – vilket som helst jordbruk som utarmar ekosystemen – kan aldrig någonsin betraktas som grönt eller hållbart enligt detta synsätt. Och om vi tar frågan om hållbarhet på allvar bör vi fråga oss vad det är för skillnad i världsåskådning som gjort att vissa samhällen har kunnat bo och verka på en plats under många tusen år utan att förstöra, förgifta eller utarma denna plats?
Och vad menas egentligen med TAN-axelns ”traditionella värderingar?” Ibland kan man höra konservativa politiker tala om ”våra kristna rötter”. Men har vi svenskar verkligen våra andliga rötter i Palestina? I en teologi som erövrat världens kontinenter genom ofantlig terror, inkvisition och bålbränning? Och varför är våra andliga rötter bara 2000 år gamla om mänskligheten har funnits på planeten i över 200.000 år?
Från ett ”ursprungligt” perspektiv handlar frågan om våra rötter snarare om vad som fanns här innan vi tvingades in i världsreligionernas fångstnät. En längtan tillbaka till den världsbild mänskligheten har haft under den stora, stora merparten av vår tid på Jorden. Människans kamp mot makten, skrev Milan Kundera, är minnets kamp mot glömskan.
Om vi använder denna skala (Indigenous worldview-Dominant worldview) blir det ganska tydligt att politiska och ideologiska konfliktlinjer (höger-vänster, GAL-TAN) i betydande grad är skenbara, som skapade för att mäktiga intressen ska kunna kontrollera diskursen.
I Sverige/EU förväntas den politiska debatten handla om lite olika färgnyanser av den nyliberala teknokrati som rullas ut under namnet Agenda 2030. Det blir smarta städer, smarta jordbruk och smarta pengar, och en alltmer AI-kontrollerad värld vare sig den parlamentariska sammansättningen lutar mot GAL eller TAN.
Agenda 2030 är alltså namnet på FN:s globala hållbarhetsmål som idag omfattas av alla mäktiga institutioner och alla betydande politiska partier.
Läser man hur målen är tänkta att uppnås framstår emellertid FN-agendan som en perverterad kopia av den ”ursprungliga” kampen för att stoppa den industriella förstörelsen av naturen. De som utformat agendan ser inte planeten som ett levande väsen utan snarare som en gigantisk maskin med trasig termostat, som ska fixas med hjälp av alltmer avancerade teknologiska manipulationer. Ritningarna över den teknokratiska utopin har även totalitära konturer. Grönt har blivit ett kodord för digitalt. Smart betyder övervakad.
Agenda 2030 bygger kort och gott på den dominanspräglade världsbildens (van)föreställning att vi kan fortsätta dominera naturen och fördärva ekoystemen för evigt, bara vi använder nya teknologier. Men motståndet mot agendan, åtminstone sådant det utmålas i mainstreamdiskursen, blir tyvärr också oftast ett uttryck för denna dominanspräglade världsbild. Journalister och opinionsbildare tecknar gärna agendans kritiker i TAN-axelns färger, med Donald Trump, som galjonsfigur. På så sätt skapas en pseudodebatt, där bägge sidor är präglade av samma destruktiva världsbild. För att parafrasera Danny Sjursens citat ovan: Hur vill du ha den hänsynslösa förstörelsen av naturens ekosystem? Med GAL- eller TAN-färger?
Allt fler börjar dock se genom den här politiska teatern. Bortom de fejkade motsättningarna växer en medvetenhet om att det enbart är ”ursprunglig” visdom som kan hjälpa oss att komma tillrätta med de enorma skador på Jordens ekosystem som den dominanspräglade världsbildens industriella system har lett till. Ett bra exempel på denna medvetenhet finns inom den regenerativa jordbruksrörelsen, som jag uppmärksammat i flera program/intervjuer.
Bonden Jörgen Andersson som driver fjällbete i Jämtland är en av rörelsens talespersoner i Sverige. I en intervju i tidningen Valv fick han frågan om det ändå inte är bättre, ”rent utsläppsmässigt” att äta sojakorv än att äta kött. Han invände att de siffror som figurerar i nyhetsrapporteringen är skruvade.
”Om vi skulle ha någon politisk styrning, borde utgångspunkten vara ett vitalt ekosystem. Om någon vill odla havre med de metoder som det görs på – vilket sänker vitaliteten i landskapet – vore det väl rimligt att den havren belastas med den skillnad i vitalitet som den kostar? Medan om du skördar kött, där korna är en del av landskapets vitalitet, skulle det väl belastas mindre? I de beräkningar som görs tillämpas inte den principen alls. Man konstruerar resultat med helt andra systemavgränsningar, där man kan påstå att det är bättre att föda upp grisar och kycklingar än att föda upp kor. Vilket är så dramatiskt fel. För då behöver du först en monokultur som producerar foder och skadar landskapet och sedan ska djuren plågas och köras genom hemska anläggningar. Och så ser det klimatsmart ut… Det finns också starka krafter som vill bevara det här sättet att tänka.”
https://www.foreningenvalv.se/texter/elin-klemetz-moter-jorgen-andersson
Bonden Jörgen Andersson
Vilka dessa starka krafter är kan vi återkomma till en annan gång. Men sannolikt har de i hög grad utformat rådande diskurs, där de regenerativa jordbrukarnas invändningar bekvämt kan placeras utanför debattfältet eftersom de utgör ”fel sorts grön” och inte är traditionella i den högerkonservativa bemärkelsen.
Agendans många propagandister debatterar sällan sakfrågorna. Politiker och ledarskribenter klistrar gärna det från Förintelsen laddade begreppet förnekare på sina meningsmotståndare. Klimatpsykologer – en ny yrkesgenre – har rentav börjat ställa diagnos på folk som ifrågasätter agendan.
Om man har sanningen på sin sida behöver man inte ägna sig åt den typen av härskartekniker, än mindre – vilket är tidens melodi – förorda censur under förevändning att det handlar om att motarbeta desinformation.
”Vi äger forskningen” som Melissa Fleming, chef för FN:s avdelning för global kommunikation uttryckte saken. I samarbete med Google ser man till att information som motsäger den ägda vetenskapen plockas bort eller förses med ofördelaktiga algoritmer.
Men man har inte sanningen på sin sida. Den växtbaserade agendan leder inte till välmående natur. Den går ut på att hålla kvar mänskligheten i beroende av det industriella jordbruket – alltså i det destruktiva system som har skadat och förstört en skrämmande stor andel av Jordens ekosystem.
Ann Green som ingår i redaktionen kommer särskilt att bevaka detta område. Hon har lång erfarenhet av lokal- och regionalpolitik för miljöpartiet, som dock blev en stor besvikelse. ”Jag har levt som nyttig idiot i 40 år”, har hon sagt. Men som schackspelets första världsmästare Wilhelm Steinitz uttryckte det, lär vi oss mest av de partier vi förlorat. Om vi på allvar vill kunna debattera den så kallade hållbarhetsagendan som trycks ned i halsen på oss, måste vi känna till vilka aktörer som formar Agenda 2030 och vem som tjänar på de åtgärder som föreslås.
Är det inte lite märkligt att Nestlé (de som gav mjölkersättning till nyförlösta kvinnor i tredje världen för att göra dem beroende av att köpa välling istället för att amma) och Wellcome Trust (Världens mäktigaste ”välgörenhetsorganisation” inom läkemedelsforskning med täta band till Brittish Eugenic Society och den amerikanska militära forskningen DARPA), ska vara de som styr vilken diet vi alla ska äta (vilket de har beskrivit i EAT-Lancet-rapporten)?
Och är det rimligt att vi ska överlåta Jordens framtid till World Economic Forum (WEF) och investeringsförvaltare som Black Rock och Vanguard, de som äger ofattbart stora delar av alla realtillgångar tack vare att de exploaterat både planeten och mänskligheten?
Att inte stora delar av miljörörelsen och de gröna partierna skriker i högan sky över de många och täta kopplingarna till det militärindustriella komplexet som finns bland aktörerna i FN och WEF, kan inte förstås som annat än att de på olika sätt är kontrollerade eller kapade.
Det är också ganska talande att målsättningar som småskalighet, lokalsamhälle, ruralisering (att vi behöver bo där vår mat produceras) och matsuveränitet helt saknas inom Agenda 2030. Det är sådant som många inom miljörörelsen tidigare sett som kärnfrågor för att komma till rätta med både miljö- och demokratiproblem. Litet är vackert brukade man säga. Nu är det centralisering, storskalighet, genmodifiering och teknik som kontrolleras någon helt annanstans ifrån som verkar vara linjen. Det är knappast småbrukarrörelsen Via Campesina som får skriva rapporterna om hur världens befolkning bör äta.
Mäktiga industriintressen är dock bra på är att ”kooptera” gräsrotsrörelsernas språk, vilket märks i den nyspråkliga begreppsapparaten som genomsyrar Agenda 2030.
En del skulle säkert hävda att byggandet av lokalsamhällen visst ingår i agendan. Högaktuellt nu är upprättande av så kallade 15-minutersstäder. Du ska kunna bo och ha tillgång till allt du behöver utan biltransport inom 15 minuters avstånd. Konceptet marknadsförs med gågator och bilder på barn som leker på gatorna, cyklister med blombuketter i cykelkorgen.
Skillnaden på lokalsamhället som bygger på självförvaltning och 15-minutersstäder á la Agenda 2030 stavas kontroll. Bakom den gröna fasaden handlar agendan om att implementera den 4:e industriella revolutionens teknologier. Vem har kontroll över dina och din människoflocks behov och hur de tillgodoses?
En viktig uppgift i samhällsdebatten framöver blir att översätta nyspråket och avslöja PR-makeriet runt Agenda 2030, så att fler och fler kan se det för vad det faktiskt är. Folk behöver förstå att den viktiga kritiken mot agendan inte kommer från giriga exploatörer och deras lobbyister utan tvärtom bottnar i människors kompromisslösa kärlek till vår planet, och i vägran att låta den inlemmas de livsfientliga, högteknologiska system som Agenda 2030 är en täckmantel för.
Den regenerativa underifrånrörelsen inom jordbruket är bara är en del av en växande medvetenhet om att så många av våra samhällsproblem och utmaningar blir mer begripliga när vi kliver ur de manipulativa skalor (höger-vänster, GAL-TAN) som används för att kontrollera debatten.
Oavsett om vi diskuterar den galopperande ökningen av psykisk ohälsa, depressioner och bokstavsdiagnoser, vad som är en hållbar och hälsosam livsstil eller om det handlar om skärmberoende och riskerna med artificiell intelligens, är vi betjänta av en mer ”ursprunglig” förståelse av oss själva i relation till världen vi lever i.
I början av hösten gick jag på en skogsvandring med min son, som behövde en paus från pluggandet till ett biologiprov i skolan. Med oss hade vi en rikligt illustrerat uppslagsbok över skogens mångfald av växtarter. Vi försökte lära oss känna igen de vanligaste träden, buskarna, bären osv. Bättre sent än aldrig. Efter en stund kunde vi åtminstone identifiera almen, alen, aspen, linden och boken. Så kom vi att prata om varför de inte får lära sig detta i skolan. Inte bara vad de olika träden och buskarna heter, utan vad växterna har för olika egenskaper – vilka man kan äta, vilka som är medicinala, vilka som är giftiga, osv. Visdom som människor haft genom alla tider men som vi numera saknar. Det om något borde väl vara föremål för skolans biologiprov?
Den livliga debatt som förs om skolan kretsar mest kring aspekter som sjunkande studieresultat, stök eller lärares behörighet. Mer grundläggande frågor som vad skolan borde handla om och vilket syfte den faktiskt fyller talas det betydligt mindre om. Susanne Dodillet är lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Med sina bidrag till detta forum vill hon hjälpa till att fylla denna lucka.
Efter flera decenniers erfarenhet av utbildningssystemet har Susanne kommit fram till att ambitionen att effektivisera lärandet med hjälp av pedagogisk forskning berövar både lärare och elever inflytelsen över och ansvaret för sin utveckling. Istället för att vara en plats som främjar och inspirerar till egna initiativ och kunskapssökande, lär sig människor i skolan att göra vad andra bestämt åt dem.
Vid universiteten är det ofta inte annorlunda. Varken vad-frågorna eller hur-frågorna avgörs av lärare och studenter utan regleras av systemet. Det är inte svårt att se att många av målen skolan på pappret syftar till är svåra att uppnå på detta sätt: ansvarstagande, kritiskt tänkande, självständighet, demokrati. Att utbildningssystemet går stick i stäv med många mänskliga behov är de talrika fall av psykisk ohälsa bland skolungdomar ett tecken på. Som ett första steg behöver vi beskriva problemen på ett rättvisande sätt. Är det så illa att utbildningsväsendet fungerar som indoktrineringsanstalt? Vilka är alternativen?
Susanne Dodillet medverkar programmet ”Smutskastningen av oliktänkare” i Folkets Radio
Den kanadensiske beroendeforskaren Gabor Maté skriver i sin bok The Myth of Normal att mycket av det som passerar för ”normalt” i vårt samhälle varken är hälsosamt eller naturligt. Att uppfylla kriterierna för normalitet i det moderna samhället är på många sätt, menar han, ”att anpassa sig till krav som är djupt abnorma i förhållande till våra naturliga behov, det vill säga ohälsosamma och skadliga såväl ur ett fysiologiskt som ett mentalt och rentav andligt perspektiv”.
Ann-Sophie Wallenborg är psykolog med mångårig erfarenhet, bland annat från psykiatrin, primärvården och skolan. Hon kommer att bidra med perspektiv på hur förutsättningarna för psykisk hälsa ser ut i en kultur som på så många sätt brister i att möta oss i våra grundläggande behov och som dessutom understödjer att vi blir alltmer fjärmade från oss själva och våra känslor. Detta förhållande har förvärrats väsentligt under senare år på grund av den ökade möjligheten till (och normaliseringen av) känslomässigt undvikande – också för de yngsta av oss – via ständig tillgång till förströelse/underhållning i våra smarta apparater. Flykten från oss själva har emellertid ett pris, vilket de ökande psykiatriska symtomen hos allmänheten – särskilt hos barn och ungdomar – verkar vara.
Ironiskt nog är den psykiatri som de drabbade är hänvisade till bara ännu ett exempel på att just detta fjärmande från våra reaktioner verkar vara något önskvärt i samhällets ögon. Människor – såväl barn och ungdomar som vuxna – erhåller i alltför hög utsträckning som enda åtgärd ett samlingsnamn för just sin specifika kategori av lidande och förskrivs därefter ett preparat som ska dämpa eller helst avlägsna symtomen. Budbäraren som talar om att något är fel ska tystas och möjligheten att bli sedd och mött i sin smärta på ett djupare, existentiellt plan, att få hjälp med att hantera känslor och tankar och få stöd i att ta sikte på ett liv i större samklang med sitt väsen, går alltför ofta förlorad.
Ann-Sophies texter kommer även att handla om medvetandet, synen på döden och den forskning som ifrågasätter hjärnan som medvetandets producent.
Det finns inget extremt eller konstigt med det ”ursprungliga” perspektivet. Historiskt sett, utifrån de hundratusentals år människor funnits på Jorden är det tvärtom den dominanspräglade världsbilden som framstår som en anomali. Men även i denna ”skala” befinner vi oss så klart i ett kontinuum. Det handlar inte om att skrota eller negligera de landvinningar, kunskaper och förhållningssätt som det moderna samhället besitter. Det är också viktigt att inte romantisera ursprungsbefolkningar, vilket även kan vara ett sätt att objektifiera dem. Och det är en utmaning att inte fastna i de new age-orienterade träskmarker där man varit snabb på att tillvarata och kommersialisera ”ursprungligt” färgade föreställningar och begrepp.
Det finns inget som behöver vara flummigt eller oseriöst med att i högre utsträckning anlägga det perspektiv som guidat mänskligt handlande under nästan hela vår historia.
/Per Shapiro
Fler artiklar
Qanon och Bundestagsstormningen
