Orädd och oberoende journalistik.

Hur jag förstod att ett socialt kreditsystem är nära. Intryck från ett väckelsemöte om hållbarhet

av Susanne Dodillet

 

Det är kick-off-säsong vid de svenska universiteten och jag blir bjuden på ett exklusivt spa-hotell i skärgårdsmiljö några kilometer utanför stan. Temat är hållbar utveckling.

Någon kunde invända att hotell med uppvärmd pool både inom- och utomhus, gratis engångs-flip-flops i plast, lakan, badrockar och handdukar som behöver tvättas inte rimmar med målsättningen att minska vårt CO2-utsläpp, men jag tycker att det var värt det. Omgivningen var fantastisk. Jag har lärt känna mina arbetskamrater och fått en tydligare bild av institutionen. Jag vet att det var dyrt och att kalaset betalades med skattepengar, men jag lovar att anstränga mig extra mycket under läsåret och att ge någonting tillbaka!

Det är inte formen som var problematisk, det var innehållet. Hållbarhetsdagar har blivit legio vid svenska universitet och det är inte första gången jag deltar i ett sådant möte. Stämningen känns bekant. Taket lyfter och konferenslokalen förvandlas till kyrka. Nu ska vi sjunga lovsång till Hållbarheten och Klimatet och låta våra röster stiga mot himlen i en enad hymn av tro. Nu blir det vår plikt att stå fast vid Sanningen och avvisa allt som hotar vår tros renhet. Vi tolererar inga “alternativa fakta”. Alla ska acceptera Sanningen, ingen får förneka Klimatet och den Hållbara Utvecklingen, Amen.

 

Bild: Hållbarhetsvecka vid Lunds universitet

 

Nu raljerar jag, och det är inte det bästa sättet att bygga en uppskattande arbetsplatskultur. Men detta är ett universitet och där sitter jag och bevittnar hur en enormt komplex fråga – som kännetecknas av maximala intressekonflikter och omätliga ekonomiska krafter – behandlas som någonting på förhand givet, där vi som samlas varken förväntas vara insatta eller ha en egen uppfattning och där eventuella diskussioner är reducerade till hur man bäst kan realisera det föregivna målet.

Jag valde den religiösa analogin för att illustrera hur jag tycker vi beter oss när det kommer till “hållbar utveckling” och för att påminna om att det är farligt att behandla människor som tänker självständigt som kättare. Jag tycker det är dags att besinna sig och fundera genom universitetens uppgift när det kommer till den mycket breda uppsättning frågor, rörande ekonomi, kultur och miljö, som ”hållbar utveckling” påstås besvara – enkelt, koncist och slutgiltigt.

Även om vi känner oss tvingade att så som det står i Högskolelagen “bidra nationellt och globalt till sådan hållbar utveckling som avses i första stycket”, är det vårt ansvar att se till att önskan att vara god och göra rätt inte leder rakt in i fördärvet.

Rapport från en utbildningsdag

”Klimatkrisen är mänsklighetens ödesfråga” predikar kick-offens inspirationsföreläsare. Hon kan inte förstå hur forskare kan fortsätta att ägna sig åt något annat. För henne var det inget svårt beslut att offra sina tidigare intressen för att helhjärtat kunna ägna sig åt klimatet. Nu ska även vi inspireras att tänka om. ”Varför är det så svårt att ställa om och vad kan få fart på oss?”, är titeln för hennes föredrag.

Inspirationsföreläsaren har ett tydligt mål: fler ska ändra sitt beteende och anpassa sig till hållbarhetskraven. Hon brukar fråga sin publik: ”Händer det att du gör något fast du vet att det skadar klimatet? Räck upp handen om du inte känner igen dig!” och när hon frågar brukar ingen räcka upp handen. ”Alla känner igen sig”, är inspirationsföreläsarens slutsats.

Tillsammans med sin forskarkollega som är professor på KTH och ledare för det av Wallenbergs minnesfond finansierade forskningsprojekt som båda ägnar sig åt, har inspirationsföreläsaren skickat ut en enkät med en liknande fråga: ”Händer det att du gör saker som är skadliga för klimatet fast du vet bättre?” Hundratals svarade. Långa, självutlämnande svar, ”nästan som om folk hade längtat efter att få bikta sig”, berättar hon.

Även vi uppmanas att bikta oss. I smågrupper ska vi berätta för varandra om situationer där vi mot bättre vetande gjort saker som kan skada klimatet. Sådan bikt kan vara ett första steg till ett klimatsmart liv, det vill säga ett liv med minskat CO2-utsläpp, förklarar inspirationsföreläsaren.

I sin forskning har hon undersökt hur människor försvarar dylika illdåd. Hon berättar om alla argument hon hittat och som det gäller att avväpna. Klimatfrågan är nämligen överordnad alla andra frågor, förklarar hon. Om vi inte ställer om, går hela mänskligheten i graven.

För inspirationsföreläsaren är det självklart vad som är rätt och fel. Människor som inte är lika säkra kallar hon ”klimatförnekare”. Människor som inte bara accepterar utan vill förstå och ställer frågor, ifrågasätter enligt henne ”klimatvetenskapen”. (Hon använder ordet i bestämd form singular som om alla forskare var eniga i klimatfrågan.) Dessa människor kanske man ska strunta i, funderar hon högt.

Nästa gruppdiskussion ska handla om hur vi kan bidra till att våra studenter ställer om. Inspirationsföreläsaren går runt mellan borden för att lyssna in våra diskussioner. När hon kommer till mitt bord hinner hon höra att jag säger att det är fel att försöka styra studenters beteenden. En kollega håller med om att världen inte är så enkel som det kan verka. Där finns intressekonflikter och maktförhållanden och olika krafter som försöker påverka oss. Är det inte universitetens uppgift att avslöja styrförsök så att fler kan fatta egna beslut? Ska inte vetenskap och utbildning främja sanningssökande, upplysning och självständigt tänkande?

När hon är tillbaka på podiet för att sammanfatta vad hon hört under sin rundgång säger inspirationsföreläsaren att det finns några humanister som inte vill ta ställning för klimatet utan menar att det är en svår fråga. Det är helt fel, säger hon. ”Resonemanget är helt fel.” Den som inte ansluter sig har fel sakligt, men även moraliskt. Hon säger det inte rakt ut, men hon verkar tycka att människor som jag, som inte har kommit fram till samma slutsats som hon, är oansvariga egoister, okunniga idioter, eller måhända sådana som alltid måste säga emot, tvångsmässigt.

Men i själva verket är många av oss kunniga och vi bryr oss. Det är därför vi envisas med att ställa kritiska frågor. Trots att det gör oss ifrågasatta.

Inte heller denna hållbarhetsdag främjar en konstruktiv och öppet prövande dialog, märker jag snart. Istället handlar den om fostran i korrekta värderingar och motsvarande beteendeförändring. Är det verkligen vad forskare och universitetslärare ska ägna sig åt på sina arbetsmöten? Att demonisera kritiskt tänkande och fostra varandra?

Miljöförstöringen vi inte förväntas prata om

Medan jag lyssnar på inspirationsföreläsningen tänker jag på miljöpedagogen Bob Jickling. Jag kan särskilt rekommendera hans lilla uppsats ”Why I don’t want my children to be educated for sustainable development” från 1992 som diskussionsunderlag för framtida hållbarhetsdagar.

Jickling tillhör en grupp miljöaktivister som tidigt uppmärksammade att ”hållbar utveckling” är en vag slogan, som öppnar för manipulationer. Begreppet kommer från Brundtlandkommissionen och var enligt dess kritiker ett försök att överbrygga intressekonflikten mellan industrin och miljörörelsen. Jickling tolkar ”hållbar utveckling” som synonym till ”fortsatt tillväxt”. Han målar upp en konfliktlinje mellan å ena sidan miljörörelsens försök att bevara naturen och leva miljövänligt och å andra sidan industrins försök att genom teknologiutveckling och globalisering exploatera ännu fler av jordens tillgångar ännu mer effektivt.

 

Bild: Boliden leder utvecklingen av “hållbara” gruvor

 

Medan Brundtlandkommissionens kritiker beskriver industrialiseringen och den rådande ekonomiska ordningen (kapitalism) som orsak inte bara till pågående naturkatastrofer och miljöproblem (artdöden, avskogning, ökenbildning, försurning, försaltning, övergödsling, ackumulering av giftiga ämnen i livsmedelskedjorna, antibiotikaresistens, spridning av cancerogena kemikalier, problemet med mikroplaster, m.m.) utan även till sociala katastrofer (ojämlikhet, fattigdom, ohälsa etc), beskrivs ekonomisk tillväxt, innovationer och ökad produktivitet av hållbarhetsprojektets förespråkare som lösning på de nämnda problemen.

Att klimatpolitiken möjliggör exploateringen av tidigare orörda naturområden vet inspirationsföreläsaren. Runt släktgården som är en viktig plats för henne skulle det byggas en av Sveriges största vindkraftparker med över trettio 180 meter höga vindsnurror där hon tidigare kunde plocka blåbär och svamp. Byn var i uppror. Några var för, varav flera markägare som skulle få inkomster av vindkraften, berättar hon. De lyfte fram nödvändigheten av alternativa energikällor med tanke på klimatet. Många andra pekade på kulturvärden och fågelskydd eller refererade till studier som visade att vindkraft inte är så effektiv egentligen.

Det gjorde ont även i inspirationsföreläsaren. Hon erkänner att hon var nära att dras med i engagemanget för en sällsynt grodart som skulle hotas av vindsnurrorna. ”Men så vaknade jag till och upptäckte en sak: jag höll på med NIMBY – not in my backyard-argument.” Inspirationsföreläsaren berättar att hon skämdes och nyktrade till. Det gällde att se något vackert i vindkraftverken, då blev det lättare att offra naturen.

 

 

Inspirationsföreläsaren medger att vår tids utmaningar är komplexa. Inte minst de som har med klimatet och naturresurser att göra. Men, det finns ”kunskap och tekniska lösningar”, säger hon. Allt går att hantera med hjälp av vetenskap och innovationer. Det jobbiga är bara att ”de kräver beteendeförändringar och kompromisser.” Det är det som är problemet. Människan accepterar inte de tekniska lösningarna av sig själv. Människan fungerar inte så rationellt som hon borde, beklagar sig inspirationsföreläsaren. Människan har känslor. ”Här uppstår ofta en sorts förlamande tröghet som gör att viktigt förändringsarbete fördröjs”, konstaterar föreläsaren. Det är därför vi ska ägna mer tid åt beteendeförändrande utbildningsinsatser.

Vem vet?

Fokuserar man undervisningen på att främja ett visst beteende, sker det alltid på bekostnad av självständigt tänkande och egna initiativ. I detta fall går vi dessutom miste om att ta reda på vad konceptet ”hållbar utveckling” står för och varifrån det kommer. Vi får inte heller syn på klimatpolitikens och klimatvetenskapens olika falanger. Det är inte heller nödvändigt att undersöka dessa frågor, menar inspirationsföreläsaren. Svaret tycks alldeles för uppenbart. ”Majoriteten av alla svenskar vet att klimatkrisen är verklig och akut. Att den hotar platser och människor som vi älskar.”

Varifrån kommer denna tvärsäkerhet? Majoriteten av alla svenskar – vad vet den egentligen om klimatet?

Hur mäter man klimatförändringar? Vad är det för data som ligger till grund för uttalanden om värmen för 1.000 år sedan, för 10.000 år sedan, för 100.000 år sedan? Vad utgör grunden för klimatprognoserna? Hur beräknar forskare effekten av våra CO2-utsläpp? Många vet nog att CO2 inte är en konstgjord växthusgas, utan naturlig, “nödvändig för allt liv på jorden”, som det står i NO-boken för åk 6. Så hur stor andel av CO2-nivån i atmosfären kommer från människans olika utsläpp? Vad kan vi påverka och vad finns i atmosfären även utan oss? Kan det vara hälften? Mindre än en procent? Omkring 0,1? Hur många svenskar kan svara på dessa frågor, och hur mäter man det? Vad vet vi egentligen, om det som ofta framställs som mänsklighetens ödesfråga?

Vore det inte rimligt att förmedla några enkla grundkunskaper? Är det inte viktigt att ha koll på klimatpolitikens allra mest grundläggande förutsättningar? Det är trots allt vad hela mänsklighetens framtid sägs hänga på och vad som motiverar den radikala omställningspolitiken vi är i färd med att implementera.

Enligt inspirationsföreläsaren räcker det att se på nyheterna för att förstå att det är kris på riktigt. Dessutom spelar återigen släktgården en avgörande roll. Inspirationsföreläsaren berättar om den fasansfulla skogsbrand som härjade i grannskapet och var nära att förstöra gården. I all hast och med brandlukten i luften fick det viktigaste packas ihop. Det är lätt att förstå att händelsen etsat sig fast i minnet. ”Vet du hur brandrök luktar? Kan du tänka dig hur det känns att packa ihop ditt hem för att kunna fly? Förstår du att vi är i en brinnande klimatkris?”, frågar inspirationsföreläsaren.

Jag lyssnar spänt. Det känns fel att ifrågasätta någon som just berättat om kampen för släktens hem, mot en förödande brand. Därför säger jag inget. Men jag undrar hur man kan vara så säker på att en skogsbrand, även en ovanligt kraftig, förorsakats av klimatförändringen. Jag tillhör minoriteten som är osäker och skulle vilja veta mer.

Det är därför jag har försökt att lära mig mer om klimatpolitiken och om forskningen. Så som en myndig medborgare gör, inte minst om hon är vetenskapligt orienterad. Det är ett spännande fält, genomsyrat av ekonomiska intressen, finansierat av gigantiska specialsatsningar och med många kontroverser och obesvarade frågor.

Alla verkar vara överens om att det har blivit varmare de senaste 100 åren, men huruvida uppvärmningen är exceptionell eller inte finns det olika åsikter om bland världens forskare. Även den viktiga frågan om huruvida det varmare klimatet förorsakats av människan eller sker naturligt saknar ett tydligt svar. Och om människan ligger bakom de senaste decenniernas temperaturhöjningar, är det inte självklart för alla forskare att detta är dåligt. Några tycker det är bra att CO2-nivåerna stiger. Även här går uppfattningarna isär.

 

 

I sin bok En klimathistoria (2020/21) berättar Sven Börjesson, pensionerad vetenskapsjournalist på Sveriges Radio, om vad han lyckats ta reda på om forskningen och politiken på klimatområdet under decennierna han granskat detta. Det är svårt att ifrågasätta hans trovärdighet. ((Det är därför jag hänvisar till honom och inte till den politiska vilden Elsa Widdings Sunt förnuft om Energi & Klimat (2022). Jag skulle riskera att bli brunsmetad och det orkar jag inte med. En av Widdings medförfattare, Göran Värmby, som börjat sin karriär på Naturvårdsenheten i Bohuslän, varit Greenpeace Swedens kampanjledare på 1980-talet och sedan miljöchef i Göteborgs kommun har jag ätit lunch med en gång. Han kontaktade min kollega Sverker Lundin och mig efter att vi skrivit en artikel om den skenheliga debatten om universitetens politiska aktivism i Göteborgs-Posten och berättade om sin oro över människors okunskap när det gäller hållbarhetsfrågor och de enorma ekonomiska intressen som enligt honom styr hållbarhetsprojektet. Media och uppenbarligen även universiteten fördummade folket, tyckte Värmby och tog med mig till Elsa Widdings bokrelease några veckor senare. Egentligen skulle jag gärna vilja diskutera Sunt förnuft om Energi & Klimat, eller något kapitel ur den med kollegorna på en hållbarhetsdag, men det säger jag inte högt. Vi skulle även kunna titta på en av Widdings intervjuer, fantiserar jag, och analysera den, men föreslår naturligtvis inte det heller.))

Den före detta SR-journalisten Sven Börjesson har specialiserat sig på IPCC-rapporterna som FNs klimatpanel publicerat sedan 1990. Han är en av få svenska journalister som läst alla och han har lagt märke till en stor innehållslig diskrepans mellan forskarnas del och den kortare, politiskt framförhandlade sammanfattningen som lagstiftare och journalister brukar nöja sig med. Just människans klimatpåverkan är enligt Börjesson en tes som börjat presenteras som ett faktum i sammanfattningen, men inte i den av forskare författade huvudtexten.

För mänskligheten har det stora konsekvenser, ty om människan inte är den avgörande faktorn, är det svårare att motivera klimatåtgärder. Då kanske det är mindre bråttom att bygga vindkraftsparker i tidigare orörd skog och öppna hav – och därmed fördärva otaliga ekosystem. Eller att bygga ”gröna” batterifabriker och litiumgruvor på mark som under århundraden togs hand om av en ursprungsbefolkning som nu kämpar om sina renars betesmark.

För 15 år sedan, när Sven Börjesson fortfarande arbetade på Sveriges Radio, kunde Vetenskapsradion sända en hel klimatserie i fem delar på temat ”Klimatkritiken i fokus”. Tillsammans med sin kollega Camilla Widebeck nominerades Börjesson för serien till årets miljöjournalist av Miljöjournalisternas förening och gick till final i en internationell radiotävling. Dylika framgångar för en serie som ställer frågan om det verkligen är människan som står bakom klimatförändringarna, och som låter kritiska forskare komma till tals, framstår idag som otänkbara.

För Folkets Radio berättade Börjesson om den av oljeoligarkerna Rockefeller finansierade tankesmedjan Covering Climate Now som har börjat bistå enskilda journalister, ideella nyhetsredaktioner, samt nationella tv-nätverk och radiokanaler över hela världen. De får hjälp ”att visa läsare, lyssnare och tittare att de är engagerade i att berätta klimathistorien med den rigorositet, fokus och brådska klimatet förtjänar.”

Bland annat uppmanar organisationen sina ”partners” att genomgående knyta rapporter om särskilda väderhändelser, såsom stormar, översvämningar och bränder, till klimatnarrativet. ”Klimatförnekare” ska tankesmedjans partner bojkotta. I år nominerades inte bara BBC World News, Deutsche Welle, Le Monde, Al Jazeera och CBS News, utan även SVTs Aktuellt och dess Global Climate-korrespondent Erika Bjerström samt fotografen Ronald Verhoeven till organisationens Covering Climate Now Journalism Awards.

 

 

Nyhetsredaktionerna tycks inte förstå att de, genom att gå med i denna allians, har avsagt sig sin kritiskt granskande roll och istället omfamnat en ny roll som instrument för propaganda. Hur denna sorts journalistik behandlar kritisk reflektion illustreras på ett tragikomiskt sätt av reaktionerna på Lena Anderssons rapport om Sydeuropéers upplevelser av högsommarvärmen (de tyckte vädret var normalt) (SvD 12 augusti 2023). En ”reduktion av grundläggande fakta och forskning om klimatet till åsikter”, dundrade Peter Wolodarski (DN 20 augusti 2023).

Digital övervakning – en tredje ödesfråga

Inspirationsföreläsaren har sagt att klimatet är mänsklighetens ödesfråga. Jag tänker på att miljön är en annan och sedan går mina tankar till AI-forskaren Max Tegmark. Bara några dagar innan institutionens kick-off sändes hans sommarprogram i P1 på Sveriges Radio. Tänk om Max Tegmark har rätt och det är varken klimatförändringar eller miljöförstöringen utan den artificiella intelligensen som kommer ta död på mänskligheten! Han gick så långt att säga att han var tveksam om han skulle hinna dö naturligt, eller utrotas av ett AI-system innan dess, tillsammans med alla oss andra. Under våren hade Tegmark samlat ihop AI-tungviktare från både universitet och näringsliv. I ett gemensamt brev krävde de först en paus på utvecklingen av kraftfulla AI-system. Sedan publicerades en ännu mer kraftfull varning: ”Att minska risken för utrotning från AI bör vara en global prioritet jämsides andra risker på samhällsnivå som pandemier och kärnvapenkrig”, skrev världsledande AI-forskare, samt ledarna för de största AI-företagen.

Max Tegmark anför många övertygande argument för sina farhågor. Men kanske är det inte riktigt så illa, förhoppningsvis inte, tänker jag medan jag hör inspirationsföreläsaren tala om klimatkalkylatorerna som beräknat hennes klimatavtryck. Mänskligheten utrotas nog inte av dylika kalkylatorer, men vill jag leva i en värld där mina handlingar poängsätts av en räknemaskin?

Kulturgeografen Jacob Nordangård som granskat det klimatindustriella komplexet, varnar för att klimatfrågan används för att introducera ett socialt kreditsystem som kommer att styras av en digital världshjärna. Han har tillskrivits en ”paranoid världsbild” och anklagats för att sprida en ”gigantisk konspirationsteori” på grund av sina farhågor. Men tänk om han har rätt? Är det så vi vill ha det? Är det en fråga vi borde diskutera? Vad tänker inspirationsföreläsaren om det och hur resonerar mina kollegor?

Jag hinner inte få något svar innan pausen.

Universitetets klimatpolicy

Efter pausen fortsätter hållbarhetsdagen med en presentation av universitetets klimatfärdplan. Rektorn har utsett ett nytt rektorsråd för miljö och hållbar utveckling som visar oss sina powerpointbilder.

Rektorsrådet har till uppdrag att verka för ökat samarbete med olika typer av samverkansparters och ska lyfta universitetets engagemang och profil gentemot det omgivande samhället, förklaras det på universitetets hemsida.

Rektorsrådet kallar ”hållbarhet” för ett ”paraplybegrepp” och säger att det kan förena det mesta och därför även inkluderar oss, och storindustrin förstås. Vi ska vara ”samarbetspartner”. Jag har reagerat på högskolans uppgift ”att samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte” förr, och på de nya ”strategiska partnerskapen” mellan högskolan och företag som Amazon och Vattenfall (se min artikel i Folket i Bild). Jag har påmint om försiktigheten med vilken universiteten förhöll sig till storindustrin för bara några decennier sedan. Hur ska maktförhållanden och intressekonflikter synliggöras när alla samlas under ett paraplybegrepp?

 

Bild: En potentiell samarbetspartner klimatanpassar vapenproduktionen

 

Klimatfärdplanens syfte, förklarar rektorsrådet på sin nästa slide, är att beskriva hur universitetet ska bli CO2-neutral till 2040 och att presentera förslag på åtgärder för hur universitetet kan bidra till att utveckla ett mer hållbart och resurseffektivt samhälle. Jag tänker på Jacob Nordangård igen när rektorsrådet talar.

För att bli ”klimatneutralt” har universitetet anslutit sig till Green House Gas Protocol (GHGP), ett datorprogram som utvecklats av Chalmers tekniska högskola för att beräkna CO2-utsläpp. Med hjälp av detta ”klimatverktyg” ska allt universitetet gör och köper hädanefter registreras, kodas och matas in i GHGP: varenda penna, papper, laptop och bok vi köper, våra flygresor, tåg- och bussbiljetter, lokalerna vi håller vår undervisning i, tjänsterummen där vi sitter, strömmen till våra datorer, kaffet vi konsumerar etc. Rektorsrådet förklarar att universitetets klimatpåverkan på så sätt kan brytas ner på institutionsnivå. Det kommer att synas vem som är bäst på att spara. Det kommer bli möjligt att se var tumskruvarna behöver dras åt. Han säger verkligen “tumskruvarna”.

Rektorsrådet hoppas att klimatverktyget kommer sätta igång en diskussion på institutionsnivå. Är det verkligen nödvändigt att professorn flyger till den internationella konferensen? Är det rättvis att han nallar på klimatbudgeten på bekostnad av alla andra? Är det nödvändigt att vi behåller våra tjänsterum, eller kan vi förtätas, hyra ut oanvänd plats till andra verksamheter och därmed minska vårt CO2-utsläpp? Kanske ska vi förbjuda utskrifter och bara jobba digitalt?

Kanske vill ni bryta ner klimatpoängen till forskargruppnivå och börja tävla mot varandra? Allting är möjligt, inga begränsningar, säger rektorsrådet. Själv har han börjat kika på rörelsemönstret i de centrala byggnaderna för att öka resurseffektiviteten. Gissa hur många rum som är tända kl 16 en torsdagseftermiddag, säger han. Det ska vi ha koll på framöver, för klimatets skull.

 

 

Jag tänker på inspirationsföreläsarens glädje över klimatkalkylatorn. Plötsligt slår det mig hur nära vi är det sociala kreditsystem klimatpolitikens kritiker varnar för. Det brukar förknippas med Kina där poängräknare ska få människorna att bete sig exemplariskt både på jobbet och privat. Den som missköter sig får låga poäng med begränsad rörelsefrihet till följd. I Sverige tycks många längta efter att äntligen få knappa in sina uppgifter i klimatkalkylatorn. Klimatforskare har kommit fram till att “klimatengagerade och motiverade individer efterlyser hjälp att göra rätt”, rapporterar SVTs klimatkorrespondent med hänvisning till inspirationsföreläsaren. De vill ha styrmedel, digitala beräkningsprogram och personliga utsläppskvoter.

Vägen till helvetet är kantat av goda intentioner.

 

Susanne Dodillet är idéhistoriker och arbetar som lektor i pedagogik vid universiteten i Göteborg och Stockholm, där hon deltagit i flera hållbarhetsmöten. Hållbarhetsdagar och inspirationsföreläsningar om ”Klimatkrisen och omställningskulturen” förekommer emellertid även vid alla andra svenska universitet, vilket är varför hon valt att inte peka ut något enskilt.

 

Det finns inga ljudupptagningar från hållbarhetsdagen.
Samtliga citat är istället hämtade från relevanta delar ur inspirationsföreläsarens publikationer och hennes sommarprogram i P1:

Wolrath Söderberg, Maria (2023). “Sommar i P1”. Svensk Radio, 10 augusti.

Wolrath Söderberg, Maria (2023). “Jag flyr vårt hem – när ska vi se klimatkrisen?”, Aftonbladet, 29 juni.

Wolrath Söderberg, Maria (2017). Kritisk självreflektion i komplexa frågor: Att hjälpa studenterna att ta makten över sitt tänkande. Högre Utbildning, 7(2), 77-90.

Dela detta avsnitt!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Bli notifierad när vi släpper ett nytt avsnitt!

Titta även på:

Folkets Radio

Den sjuka förlossningsvården

  Kvinnor som fött barn ostört berättar ofta om födseln i lyriska ordalag. Många har beskrivit det som en andlig upplevelse; en initiationsrit som skänker

Folkets Radio

Förintelsen av Palestina

  Israelisk militär håller i rask takt på att förvandla Gaza till ett obeboeligt månlandskap. Efter en kort vapenvila är himlen åter fylld med krigsflygplan,

Stöd Folkets Radio direkt genom Swish till: 123 405 89 39