Som undersökande journalist trodde jag mig ha koll på de stora systemfelen i samhället. Men den dysfunktionella förlossningsvården var ett område jag helt hade missat.
För mig kom aha-upplevelsen när jag läste boken Revolution i BB-fabriken, av Maria Bengtsson och Kristina Turner. https://shop.domeratzky.se/products/revolution-i-bb-fabriken
De förklarar pedagogiskt hur den alltmer industriella förlossningsvården konverterar friska processer till patologiska förlopp på löpande band. Den födande kvinnan stressas, hennes naturliga hormonflöde avtar och hon klassas som värksvag, vilket ofta blir inledningen på en hel radda av olika ingrepp, som kan kulminera i ett kejsarsnitt.
Givetvis är den sjuka förlossningsvården en feministisk fråga, kanske den allra viktigaste. Det är både sorgligt och absurt att ”födselrummet är en blind fläck inom den feministiska rörelsen”, för att citera ur ovan nämnda bok. ”Det är”, skriver författarna, ”genom den direkta upplevelsen av kroppens enorma outnyttjade resurser som kvinnor kan komma i kontakt med sin sanna styrka”.
Här följer några berättelser från kvinnor som hörde av sig efter mitt reportage Den sjuka förlossningsvården https://folketsradio.se/den-sjuka-forlossningsvarden/ – kvinnor som, helt eller delvis, blev berövade den magiska upplevelsen.
/Per Shapiro
Karins berättelse
Jag kunde ha varit en av de intervjuade som blev fråntagen min kvinnliga kraft under mina två katastrofförlossningar och blev bemött med gaslighting efteråt: ”Vi kvinnor är så dåliga på att kommunicera. Men ditt barn lever. Vi räddade era liv”
Jag kunde också ha varit en av de som skrivit boken om BB-fabriken utifrån mina erfarenheter och kunskaper, och i kraft av min heliga vrede. Jag var på god väg men hade inte tiden och orken med två småbarn att skriva eller ställa mig på några barrikader för den födande kvinnans rättigheter. Men det är ett ämne som alltjämt berör mig djupt, för såren och ärren jag bär i kropp och själ, och för att det handlar om barnets start i livet, och om den ömtåliga relationen mellan man och kvinna efter en (skräck)förlossning. Skillnaden mellan förlossningens motsvarigheter till himmel och helvete blir så tydlig i ditt program.
Känslan av svek från professionen som man satt sin tillit till, och orättvisan, avunden och sorgen man får bära tyst inom sig över att man hade oturen att vara en av dem som gick stolt och stark in i BB-fabriken och hasade sig ut på andra sidan som ett stukat offer.
Att det handlar om makt, över den lilla människan i allmänhet, och över kvinnan i synnerhet – ja. En modern form av häxprocess. Teknologi kontra naturen, ja. Våldtäkt, absolut. En kollektiv omedveten konsensus under vetenskaplig flagg.
I mitt fall var detta åren 1992 och 1994. Jag var initierad och påläst med underbara Signe Janssons (som grundade Ystad BB) bok, Att föda på kvinnans villkor, och Anna Wahlgrens Barnaboken första upplagan där hon lär ut andningstekniken som gör att man är så gott som smärtfri genom hela värkarbetet. Jag hade även läst mödravårdens häften med löften om att få framföra önskemål och kommunicera med BB-personalen och få det jag ville och behövde (samtidigt vara beredd på oförutsedda avvikelser). Jag ville föda naturligt, utan bedövning, jag ville kämpa som en hjältinna för mitt barn, jag ville vara den urkvinna jag alltid känt mig som, och allt gick fantastiskt bra, tills personalen inte var nöjda utan började skynda på och bråka med min kropps rytm.
Båda mina förlossningar som börjat så perfekt hemma med min andningsteknik slutade på BB i dramatik och katastrofingrepp. Första gången med 3 personal liggande med hela sin tyngd över mig på förlossningsbordet, pressande sina armbågar i buken för att försöka klämma ut barnet. Det resulterade i en förskjuten svanskota som gjorde mig så handikappad att jag hade svårt ta sköta min nyfödde. I 10 år hade jag svårt att sitta på svanskotan. Min andra förlossning eskalerade till ett brutalt forcerat ingrepp med sugklocka, helt utan bedövning, då min man fick panik och försökte ge sig på läkaren för att hindra honom från att döda mig, sin fru, som i en film, med nyfikna kandidater bakom skärmar. Jag beskrev smärtan efteråt som jag föreställer mig att det måste kännas att vara med om en trafikolycka och få en metallpåle driven via underlivet upp genom kroppen. En fasansfull, gränslös smärta.
När dramat var över fick min man sitta ensam med sin nyfödda lilla flicka i famnen i fyra timmar medan jag var på operation för att rekonstruera bäckenbotten och analsfinktern som gått av. Ingen kunde tala om för min man var jag var, eller hur jag mådde. Han visste inte om jag levde eller om han blivit ensamstående pappa till en 2,5-åring och en nyfödd. Jag vaknade upp efter operation med EKG över hela mig, och innan jag fick veta om min lilla bebis levde eller ej, anklagade personalen mig för att ha undanhållit att jag hade hjärtfel. Men jag hade inget hjärtfel! Jag hade varit med om ett våldsamt trauma mot min kropp! Var det konstigt att jag hade dubbelslag på hjärtat, efter alla droger och narkos de dragit i mig dessutom? Återigen gaslighting. I journalen röjs inga av alla de misskommunikationer och felbeslut som ledde fram till katastrofen.
Båda gångerna låg jag kvar på BB i en vecka för återhämtning. Efter sugklockan stirrade jag som en zombie in i samma punkt på väggen i 6 dagar. Det var som att hjärnan stod stilla, på tomgång, som en dator som hängt sig och kugghjulet snurrar och det enda som hjälper är en omstart. Sjunde dagen kom jag ur min bubbla, jag steg upp och drog upp persiennerna och såg att jag hade haft sundsutsikt hela tiden. Blåst till och med på den.
En psykolog kom upp till mig på avdelningen och intervjuade mig för sin avhandling. Hennes respons på min berättelse var: Du var rädd för din kraft. Nej sa jag, personalen var rädda för min kraft!
När jag hör programmet i Folkets Radio är det så smärtsamt, att den intervjuade kvinnan behövde lida i så många timmar med denna institutionaliserade tortyr. Mina förlossningar var inte till närmelsevis så utdragna som hennes. Hennes förlossning var som mina upphöjt till 10. Men vi delar ändå samma slags erfarenhet av övergrepp och svek.
Detta drabbar ju inte bara den födande kvinnan, utan barnet till en mamma som kan ha svårt att knyta an till sin nyfödda efter det fysiska och psykiska traumat. Det drabbar i högsta grad mannen i de fall hon har någon, som står maktlös bredvid och upplever sitt livs kanske mest skräckfyllda ögonblick. Och som sedan ska vara den starka, som kanske måste avstå från sex under den ofta långa och svåra vägen tillbaka till ett fungerande samliv – påfrestningar på den heliga lilla familjen som kanske inte klarar att hålla den sammanhållande lågan levande.
Det är skrämmande hur obemärkt teknokratin smugit sig in överallt, även i livets vagga. Jag tror vi är många, mer eller mindre upplysta genom våra respektive yrken och personliga erfarenheter, som har trott att vi visste mycket. Men ju mer vi gräver, som vi gjort ännu mer intensivt sedan pandemin och Pandoras ask har öppnats på vid gavel, desto mer upptäcker vi hur samma systematiska materialistiska/mekanistiska logik genomsyrar det mesta, i vårt samhälle – som nu faktiskt håller på att vittra sönder, ju mer upplysta vi blir. Vi är ju bara i början av den processen, men den har blivit så mycket starkare.
There is no greater agony than bearing an untold story inside you
– Maya Angelou
Chatarina Sandersons berättelse
När jag skulle föda mitt första barn såg jag fram emot det, bestämde mig tidigt att jag inte ville ha några smärtstillande, med tanke på barnets bästa.
Jag var beräknad till att föda i början av februari. Den 17 januari fick jag värkar och ringde BB, och de uppmanade mig att komma in. När jag kom in konstaterade de att slemproppen hade gått, och jag hade inte något aktivt värkarbete då, det hade lugnat ner sig. Så jag travade upp och ner i trapporna på Östra sjukhuset, allt för att värkarna skulle komma igång. Jag hade bara öppnat mig 1cm. Efter ett antal timmar så beslutade ngn att de skulle sticka hål på fostervattnet, och koppla på CTG dropp. Låg med detta dropp som gjorde djävulusiskt ont hela natten, jag öppnande mig långsamt och det mesta i förlossningsprocessen stod stilla, utöver dessa jävla värkar som ej ledde någon vart. På förmiddagen så var jag slut och utmattad, orken började sina och jag tror jag bara var öppen 5-6 cm. Plötsligt så dyker grönklädda människor upp runt om mig, några håller mina armar, och sen kommer en smärta som ej går att beskriva. Jag ser något som dinglar framför mina ögon, det var mitt barn. Jag är i total chock, ber att få hålla om honom , vilket jag får. Bara några minuter efter så börjar jag frysa så att jag skakar i hela kroppen. Jag frågar vad är det som har hänt ? De säger att min Buster hade börjat få det jobbigt innan i magen, därför beslöt de att plocka ut honom med sugklocka. Jag är fortfarande omtöcknad och fryser och gråter. De lägger en massa filtar över mig, trycker på magen med bekymrade ansikten. Jag blir rädd igen. Snabbt tar de ett beslut, de säger att jag måste upp på operation omgående. Jag kommer ej ihåg något mer, förrän jag vaknar upp några timmar senare. Min man möter upp med sonen, jag hamnar på avdelning. Jag är väldigt mörbultad och har fortfarande inte förstått vad det var jag har varit med om, minns att tårarna bara rann, och jag frågade vad det var som hade hänt. De sa bara att mitt barn var på väg att dö, därför blev det akut.
Jag var kvar på sjukhuset i 12 dagar. Jag hade spruckit sönder totalt så jag hade många stygn. Läkaren hade dragit åt dem för hårt så det gjorde jätteont, men jag vågade knappt berätta det, då jag inte ville att någon skulle lägga upp mig i en gynekologstol. Min Buster fick en släng av gulsot, varpå han försvann från mig när de kollade upp honom, min tid från eftervården är ganska suddig, jag minns att jag fick svampinfektion, att stygnen gjorde ont, att jag grät och var skakad, att jag strävade efter att få någon slags förklaring till vad som hade hänt. Jag fick träffa en läkare. Jag minns att jag kände mig så liten och rädd, när jag satt med honom.
Förklaring var att jag var för trång i bäckenet så barnet hade svårt att komma ut.
Jag skickades hem, var oerhört trött eftersom jag förlorat så mycket blod, var helt mörbultad i de undre regionerna, fick igång amningen.
I efterhand kan jag se att detta var ett rent övergrepp, som ledde till att jag fick post-traumatisk stress. Jag hade önskat att få hjälp att prata ut om det trauma jag var med om. Tänker också varför lät de mig inte gå hem och invänta att fosterhinnan och det naturliga värkarbetet skulle komma igång? Det var ju ändå två veckor för tidigt. Jag tror också mitt barns start på livet har påverkat honom, han hade kolik i 6 månader, och utvecklade krupp. Han har ända sedan han var en liten bäbis alltid haft väldigt känslig mage.
Anette Stahels berättelse
Redan i början av 90-talet, när jag av nyfikenhet började läsa olika böcker i psykologi såsom Alice Millers, Arthur Janovs och Jean Liedloffs, fick jag insikt om att förlossningsvården i västvärlden hade förvandlats till en extremt medikaliserad företeelse. Istället för att, som förr i tiden, på ett säkert och kärleksfullt sätt hjälpa modern och barnet som ska födas, har den blivit till en potentiellt mycket skadlig situation, för hela familjen. Av olika anledningar har det tyvärr också parallellt med denna utveckling uppstått ett tabu mot att kritisera den här förlossningsmedikaliseringen, och att välja att föda hemma istället för på sjukhus anses ungefär lika ansvarslöst som att välja bort vacciner.
På grund av det förstnämnda, och trots det sistnämnda, hade jag och min man planerat att föda vårt första barn hemma. Dock blev min man när värkarbetet satte igång så bekymrad av allt mitt skrik att han övertalade mig att åka in till sjukhuset. Väl där fick jag veta att allt med mig och babyn var fullständigt normalt, vilket jag i och för sig redan instinktivt visste, jag råkar bara vara en kvinna som är mycket högljudd i upplevelsestarka situationer 😉 Men trots normaliteten blev jag snart utsatt för den ena medicinska tortyrmetoden efter den andra, faktiskt var det snarlikt en lång våldtäkt medelst apparater, redskap och preparat av de mest skiftande slag. Och detta ständiga tvingande av min kropp in i ställningar som kändes onaturliga höll på att göra mig galen. Trots att mitt barn fick syrebrist mot slutet på grund av alla ingrepp slutade allt visserligen bra, med en frisk son och en lycklig mamma, men ohh en sådan sorg jag känner när jag tänker på hur fin födseln kunde ha blivit, om vi bara inte hade åkt in.
Med vårt andra barn planerade vi också en hemmafödsel, men den här gången fick min man tydliga instruktioner om att ringa barnmorskan när mina skrik satte igång. Och hemma föddes han, utan barnmorska till och med, för hon hann inte fram 🙂 Det var så naturligt, så kärleksfullt och så underbart smidigt. Fullständigt ingreppsfritt var det också. Så skönt det var att slippa krångla sig in i en bil med en jättemage under intensivt värkarbete, och istället bara kunna slappna av i hemmets mjukhet med levande ljus omkring sig. Jag formade mig precis som jag ville under födseln, mestadels hängde jag över en trapets som vi hade satt upp ovanför sängen. När mitt barn flög(!) ut tog hans pappa emot honom och lade honom vid mitt bröst. Och gnabb, så ammade han direkt bara, helt problemfritt. Inte heller blev det något navelsträngsklipp förrän allt blod i strängen hade runnit över till babyn. Sedan födde jag moderkakan, snabbt och lätt, vilken vi lade i frysen och senare begravde under en vacker björk bakom vår stuga.
Att föda hemma är det bästa val jag gjort i mitt liv, för det gav mitt barn den allra kärleksfullaste och säkraste starten i livet, och det stärkte mig själv något otroligt, som människa och kvinna. Än idag blir jag alldeles yr av stolthet när jag tänker på denna upplevelse, den fick mig att känna mig som Superwoman! 😉
Linas berättelse
Min förstfödda kom 2009 och som jag hade längtat. Kände mig trygg då jag hade skrivit noga i min journal hur jag ville att min förlossning skulle vara. Ville föda med smärtlindring. Väl inne fanns det inte plats till oss. Det var överfullt och vi fick stanna i korridoren. Kändes hemskt. Värkarna var så hemska så att det var olidligt. Väl inne efter 2 timmar bad jag om epiudral men där fanns ingen ledig narkosläkare. Lustgasen spydde jag av och blev så himla yr. 18 timmar senare hade jag fortfarande inte fått någon epiudral. Jag svimmade flera ggr av rena smärtan. När de väl satte den var det för sent och hela förloppet stannade upp så det gjorde att de fick dra ut vår dotter för hand… En barnmorska satte sig ordagrant på min mage medan en annan drog ut ungen. Jag sprack överallt. Jag hade så ont efteråt men de sa att det var normalt att ha ont. Jag bad om att de skulle genomsöka mig så att allt såg normalt ut men där fanns inte resurser. Vi fick åka hem direkt efter då där inte fanns plats till oss. Efter 6 veckor åkte jag in akut igen. Då sa barnmorskan till mig. ”Detta är det värsta jag sett på länge… Varför blev du inte sydd efteråt?”
Eva-Marina Szöges berättelse
Tre förlossningar och fyra barn. Jag fick den erfarenheten att för mig var det väldigt avgörande hur jag blev behandlad, hur förlossningen skulle arta sig. Kanske jag var extra känslig, men jag är troligen inte på något sätt unik. Det här är min berättelse:
Vid den första och tredje, sista förlossningen då jag födde ett barn blev jag enormt stressad av barnmorskorna och bägge slutade med att jag höll på att förblöda och moderkakan behövde opereras ut.
Vid den andra förlossningen då jag födde tvillingar, blev jag helt annorlunda bemött. Jag blev sedd på ett positivt sätt, eftersom jag väntade tvillingar och blev bättre omhändertagen, eller snarare mer mänskligt omhändertagen.
Den första förlossningen, då min första pojke skulle födas, var hemsk. Jag upplevde barnmorskan som okänslig och hon tog liksom över och jag var osäker i min roll som blivande mamma. Medan jag låg i värkar tjatade barnmorskan på mig att jag skulle dricka saft. Det var en kvalmig historia av någon slags söt saft som inte var tilltalande, men jag drack av den ändå eftersom hon tjatade så förskräckligt. Detta onödiga drickande resulterade i en överfull urinblåsa. Barnmorskan var tvungen att tappa mig på urin med en kateter. Istället för att respektera mig när jag sade nej till saften, så tvingade hon mig att dricka, men hon glömde bort att tvinga mig till toaletten. Min kropp var helt enkelt inte sugen på saft, den gav mig inte heller impulser att jag behövde gå på toaletten.
Jag kände jag mig ynklig och kände mig som en dålig mor. Värkarna hade avstannat vid ankomsten till sjukhuset och jag ansågs som värksvag och behövde hjälp med sammandragningarna, så de satte dropp på mig. Det gjorde fruktansvärt ont, värkarna slet sönder mig. Barnmorskan var missbelåten med resultatet, så hon gick fram flera gånger till apparaten och knappade på den för att öka dosen. Jag skrek – Nej, inte mer, men hon brydde sig inte och knappade upp ändå. Efter varje gång hon knappade på droppapparaten, så körde värkarna igång och det gjorde så himla ont. Jag skrek och överdoserade lustgas. Jag fick också uppleva den obehagliga känslan av att barnmorskan pratade över huvudet på mig. Ungefär som – nu har hon fått för mycket lustgas! Tacka sjutton för det. Jag var ju i panik och lustgasen var enda räddningen, kändes det som. Men den fick jag inte behålla, utan den slets ur händerna på mig, vid flera tillfällen.
Jag fick också ryggmärgsbedövning. Det kom in en person som lade ryggmärgsbedövningen och skällde på mig att jag inte låg stilla. Troligen skällde han inte på mig, men min upplevelse var extremt negativ och jag var bara ett objekt som skulle foga mig i alla åtgärder.
Det var inte alls klokt hur det gick till, jag har barmhärtigt glömt mycket. Men så här i efterhand kan man undra över barnmorskans förmåga till empati. Det fanns absolut ingen anledning till att forcera värkarbetet, eftersom barnet mådde bra. Ur den synvinkeln kan man verkligen undra varför det var så viktigt att öka på droppet fast jag skrek att jag inte ville ha mer. För grejen är ju den att hade de lugnat ner sigt och varit snälla mot mig, så hade ju mitt eget inifrån kommande värkarbete startat. Det hade varit mycket bättre. Nu slutade förlossningen med en operation där moderkakan togs ut och jag hade 73 i Hb. De frågade sedan om jag ville ha blod, men jag sade nej.
Efter förlossningen var jag traumatiserad och kände mig värdelös. Jag lyckades berätta detta för barnmorskan vid barnavårdscentralen och hon ordnade ett möte mellan mig och en läkare på Danderyds sjukhus och vi läste journalanteckningarna tillsammans. Jag kommer inte ihåg så mycket från det mötet, men jag kände mig bättre efteråt
Något som också var otäckt med denna förlossning var att jag och mitt nyfödda barn av någon anledning, istället för att bli uppskjutsad på avdelningen, fick vara kvar på BB-avdelningen under natten. Detta orsakade ännu mer sorgligheter.
Under natten skrek bebisen. Jag var helt slut och kunde inte hantera detta. Jag ringde efter hjälp, men fick ingen hjälp. Det kom en ohjälpsam tjej som menade att jag fick klara mig själv. Hon gick och jag var ensam med situationen. Jag vågade inte gå upp ur sängen, eftersom jag visste att jag var väldigt svag och riskerade att svimma. För det hade jag gjort kvällen innan när jag skulle göra toalett. Så jag försökte lösa det hela genom att byta ställning i sängen, läget var förtvivlat men ingenting hjälpte. Pojken ville inte heller amma och dessutom visste jag inte hur man gör för att få en bebis att amma.
Sedan upptäckte jag att blöjan var full. Jag ringer igen efter hjälp. In kommer samma ohjälpsamma människa och jag bad henne om hjälp, men fick ingen hjälp, den här gången heller. Så jag bad om att få en blöja, så jag kunde byta och hon hämtade en blöja. Hon gick sedan och jag satte igång och bytte blöja på min lilla pojke. Eftersom jag var så medtagen som jag tyvärr var, kunde jag inte göra blöjbytet på något annat sätt än att krypa på knä i sängen. Att ta mig ur sängen var för mig otänkbart. Jag kommer inte ihåg om barnet sedan lugnade ner sig. I alla fall så löstes problemet när dagpersonalen kom, för då fick jag den hjälp jag hade behövt under natten. Den barnmorska som då kom, var otroligt snäll och ville mig väl och hjälpte mig att få mitt stackars ledsna barn att må bättre. Efter denna nattliga historia gick jag sedan under en längre tid och funderade på om min älskade son hade tagit skada av att skrika mer eller mindre hela natten och ha en mamma som inte kunde ta hand om honom, för jag var då i det läget mer död än levande.
Min andra förlossning, den med tvillingarna, en pojke och flicka, var helt annorlunda. Jag låg inne sista veckan på sjukhuset, undersöktes av trevliga människor och kände mig helt trygg och hade hunnit boa in mig på sjukhuset och kände mig som hemma, innan jag blev igångsatt tre veckor innan beräknad förlossning.
Att de satte igång förlossningen upplevde jag som enbart positivt. Jag visste att barnen var stora och friska men jag hade börjat få hälsoproblem. Sedan när förlossningen startade kändes allt varmt och gott, jag var fullständigt trygg, min sambo var med och jag läste tidningen och satt gränsle över sängen. Jag kände mig väldigt lugn och efter varje värk, så fortsatte jag att läsa. Efter en tid, blev värkarna hårdare, men jag stog ut med dem, de var hela tiden helt okey. Sedan tog lustgasen fram och jag andades lustgas, men eftersom jag var så lugn och harmonisk kunde jag hantera den bättre nu andra gången, än vad jag hade gjort vid min första förlossning.
Något märkligt skedde som endast kunde ske eftersom jag var så lugn och harmonisk som fick förlossningen att bli mycket annorlunda och spännande. Helt plötsligt när värkarna kom åkte jag hiss upp i dimensionerna. Vet inte om dimensioner är rätt benämning, men det var som om jag åkte upp en våning, och när jag var där då förstod jag att på den här våningen var sanningen sannare än nedanför och sedan åkte jag upp en våning till och då förstod jag att här på det här planet är sanningen sannare än sanningen nedanför och kände mig litet lurad faktiskt, att jag där under hade trott på den sanningen. Jag minns inte vad det var för sanningar, tror det mer var en känsla. Jag kommer inte ihåg hur många våningar upp jag åkte, men sedan åkte jag neråt igen och landade i förlossningssalen och upplevde att det som pågick där var en teaterföreställning. Jag kommer ihåg att barnmorskan frågade mig något varje gång när jag hade kommit tillbaka. Jag tror att hon gjorde en koll att jag fortfarande var vid medvetande. Efteråt fick jag höra att jag hade skämtat med dem och de tyckte att det hade varit riktigt roligt. Sedan kom det en ny värk, jag andades lustgas och sedan upp i dimensionerna igen. Detta upp- och nedåkande med perfekt hantering av lustgasen hade till följd att jag inte alls hade ont. Jag upplevde förlossning nummer två som väldigt smärtfri.
Sedan när det var dags att föda stod jag på knä och bebis nummer ett åkte ut väldigt lätt och han var följsam i kroppen och det gjorde inte alls ont. Sedan blev jag tyvärr tvingad av läkaren att lägga mig ner på rygg. Jag sade till henne – jag vill inte! Men hon sade – du måste! Jag löd henne men ville verkligen inte, för jag visste att snart kommer barn nummer två. Detta idiotbeteende från läkaren resulterade i att det är 45 minuter mellan barn ett och barn två. Det höll på att bli ett kejsarsnitt eftersom allt hade avtagit. När läkaren började snacka om kejsarsnitt, fick jag ny kraft och klämde ur mig barn nummer två, förstås då liggandes pladask på rygg. Förlossningen hade varit helt perfekt och helt problemfri, om inte den där ängsliga läkaren hade funnits i rummet.
Vid den tredje förlossningen hade jag hoppats på en lika fin upplevelse som andra gången, men tyvärr blev det inte så. Tack och lov var den inte lika hemsk som den första. Men jag var inte alls harmonisk och jag irriterade mig på barnmorskan som skrev på datorn så det skramlade om det i förlossningsrummet och som tvingade mig att duscha, via tjatig övertalning. Jag ville egentligen vara ifred, men gick med på det för jag trodde att jag var smutsig, eftersom det var ett sådant tjat om nödvändigheten med denna dusch. Under duschningen fick jag hemska värkar och barnet kom sedan ut väldigt snabbt. Även vid denna förlossningt var de tvungna att operera ut moderkakan. Jag blödde massor, jag höll faktiskt på att förblöda, men efter fyra påsar blod kunde jag i alla fall stå på benen.
Något som störde mig, som kan vara en del av orsaken till att jag kom av mig, var att jag under första och tredje förlossningen var tvungen att mitt i värkarbetet sätta mig i en bil och åka till sjukhuset. En bilresa som i värsta fall kunde ta en timme beroende på trafikläget. Detta var en stor stress för mig, eftersom det också ingick inskrivning och sedan interaktion med personalen på sjukhuset, som jag inte kände. Dessutom så avstannade värkarbetet när jag promenerade från bilen till BB-avdelningen. Vid tvillingfödseln slapp jag detta stressmoment, eftersom jag redan var på sjukhuset, vilket gjorde att förlossningsarbetet kunde flyta på utan att avbrytas för en jobbig bilfärd.
Sammanfattningsvis vill jag säga, att i Sverige finns det givetvis bra tankar om hur en förlossning ska gå till för att få fram den goda urkraften som den födande kvinnan kan få tillgång till. Det bästa sjukvården kan göra är att släppa fram dessa goda krafter som vill skapa en förändring från vård av sjukdomar till att istället ta vara på det friska. En förlossning med en frisk mamma med ett friskt barn är nog är det friskaste som kan utföras på ett sjukhus. Så varför inte istället börja satsa på hemförlossningar istället, i möjligaste mån?
Nina Zitas berättelse
I delar har jag lyssnat på avsnittet Den sjuka förlossningsvården på podden Folkets Radio.
I delar därför det har rört upp mycket känslor och sorg. Sorg för att min första förlossning för snart 15 år sedan har satt ett trauma i mig och att starten med min nyfödda son inte blev så där stark och kärleksfull som jag hoppats på. Min intuition inför förlossningen fick mig att fundera över alternativa förlossningsmetoder och hemförlossning. Men det kändes för komplicerat och svårt att få till. Det hade krävts mer än jag mäktade med eller var redo att betala för just då, för att få till ett sådant arrangemang.
Så här i efterhand funderar jag på om en hemförlossning kunde ha inneburit att en hel del interventioner och komplikationer kunde ha undvikits. Kanske hade inte värkarna stannat av när jag kom till USÖ 8 cm öppen? Epidural var det för sent för så det tog jag ingen ändå. Antagligen hade jag inte känt mig så stressad och otrygg som jag gjorde med en massa apparater för övervakning och en splittrad barnmorska som samtidigt hade 4(?) andra föderskor att ta hand om? Kanske hade det inte tagit 4 timmar innan jag var öppen nog att kunna krysta. Kanske jag då varit mer i kontakt med min kropp och själv känt när det var dags att krysta? Jag kände aldrig det. Jag var inte redo. Kanske hade det inte tagit 2 timmar med krystarbete som tog all kraft och energi ur mig. Kanske hade jag tänkt på att äta för att hålla energin? Kanske hade det inte krävts användning av sugklocka med 4 dragningar innan jag själv krystade ut sonen. Kanske hade jag inte hade fått en bristning grad 3-4 på en 4-gradig skala? Då hade jag inte behövt uppleva smärtan av att sys i underlivet utan tillräcklig bedövning. Läkaren kommenterade bara min bön om mer bedövning med att tråden var torr och att det nog var det jag kände. Kan nog till och med ha bett om att bli sövd där. Barnmorskan sa att jag hade tur att den bästa läkaren på att sy bristningar fanns på plats. Förlossningsläkaren satt bredvid och slumrade till på den blanka rostfria pallen och barnmorskan skulle snart gå av sitt skift. Skyndade hon på allt för att bara få ett avslut innan hon gick hem?
Tänk om jag hade fått föda på mina villkor istället för att bli förlöst. Kanske hade jag då fått det där oxytocinpåslaget efteråt och amningen kommit igång med en gång? Kanske hade jag kunnat ta till mig min son, känt kärlek och lycka? Kanske hade jag inte känt oro för komplikationer i mitt underliv? Kanske hade jag kunnat gå själv till BB-avdelningen istället för att bli körd i rullstol? Kanske hade jag inte varit helt svimfärdig vid barnläkarens kontroll av sonen då jag behövde stödja mig på barnsängen och använda den som rollator. Kanske nästa förlossning inte hade behövt bli ett planerat kejsarsnitt eftersom jag var så rädd för att brista en gång till?
I jämförelse med första förlossningen var kejsarsnittet helt underbart! Det var ett ljust rum med panoramafönster och en vy över trädtopparna utanför. Jag kände mig trygg, omhändertagen och närvarande. Dottern fick jag ge en snabb klapp på huvudet innan hon togs till ett annat rum för kontroll. Men jag hörde henne. På uppvaket fick jag henne till mig och jag kunde amma henne direkt. Jag fick läkemedel mot illamåendet som kom när smärtstillandet släppte. Blev manad att gå upp ur sängen så snart jag kunde för att gå på toaletten. Stod i duschen när barnläkaren kom för att undersöka dottern. Kände mig stark och trygg. Till skillnad från den vaginala förlossningen fick jag ett eget rum där pappan fick sova över. Det var tryggt och fint. Dottern hade jag hos mig i sängen så att det var lätt att amma. Ville ha henne nära och kände kärlek och lycka.
Men var det snittet som var anledningen till att mina magmuskler var fortsatt separerade i 10 år efter graviditeten? Kanske hade en naturlig förlossning inneburit att jag inte behövt kämpa med rehab, sjukgymnast, mammamage-tränare, mammamage-app, att bli avvisad av läkare och kirurger med att det bara är estetiskt, att sådana operationer inte görs inom regionen? Bokade en privat konsultation hos plastikkirurg som på ultraljud kunde se en ca 4 cm bred delning och rekommenderade operation. Efter lång kamp och många turer fick jag till slut via egenremiss, och efter en second opinion, en operation beviljad hos den offentliga vården. Delningen var som bredast ca 5 cm och ca 15 cm lång. Vävnaden var mycket tunn och man kunde se tarmarnas rörelser under.
Nu äntligen är kroppen hel igen. Själen är fortfarande sargad, men på god väg att läka snart.
