Mitt namn tycks ha blivit så radioaktivt att man kan bli rullad i tjära och fjädrar för blotta omnämnandet. Det har min bror fått erfara, sedan han nämnde mig i sitt sommarprogram, där han varnar för det existentiella hotet från artificiell intelligens (AI)
Senast i raden av fördömanden kommer från vänstertidningen Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis som anser att Max Tegmark sänker sin trovärdighet när han ”hyllar sin bror Per Shapiro, en konspirationsteoretiker…”
https://sverigesradio.se/avsnitt/max-tegmark-sommarpratare-2023
https://www.flamman.se/bakom-ai-hajpen-lurar-nagot-morkare/
Jag har i flera program tagit upp hur detta ord kommit att bli vår tids benämning för kättare.
Bland annat har jag intervjuat professor Lance deHaven-Smith, som i boken Concpiracy Theory In America undersöker hur konspirationsteoretiker kommit att bli det högpotenta smutskastningsord det är idag.
Enligt deHaven-Smith användes ordet knappast utanför akademiska kretsar fram till mitten av 1960-talet. Han spårar dagens smutskastningsvalör till ett CIA-memo som underrättelsetjänsten skickade ut till sina kontakter inom massmedia 1967. Bakgrunden var att den officiella versionen av Kennedymordet blev alltmer ifrågasatt och att de försök som gjorts att räta ut de många frågetecknen hade lyckats dåligt i argumentationen.
Professor Lance deHaven-Smith, författare till boken Conspiracy Theory in America.
Memot är för långt för att återges i sin helhet, men det huvudsakliga budskapet är väldigt enkelt att sammanfatta: sluta ge er in i faktadiskussioner om Kennedymordet! Det var kontraproduktivt att försöka övertyga skeptiker om hur ”den magiska kulan” kunde komma från fel håll, varför bilen som presidenten färdats i hade tvättats före den forensiska undersökningen och hur man kunde tillåta liket att flyttas till Washington före obduktion, samt en hel uppsjö av andra konstigheter.
”Gå inte in i argumentation”, löd memot, ”utan rikta in er på karaktären hos de som ifrågasätter den officiella versionen. Förklara att de är konspirationsteoretiker, besatta av sin egen förträfflighet”.
USA:s mördade president John F Kennedy begravs i Washington DC.
Det tog några år, förklarar deHaven-Smith, sedan hade den nya innebörden av ordet konspirationsteoretiker satt sig i det allmänna medvetandet, och ordet har sedermera kunnat användas med skrämmande framgång när man vill undvika en debatt i sakfrågan.
Det känns märkligt att en chefredaktör för en vänstertidning använder CIA:s härskartekniker för att demonisera min journalistik och Folkets Radio – och indirekt alla som försöker påvisa korruptionen mellan stat och kapital.
Jag kan inte låta bli att undra hur en tidskrift som Flamman ska kunna vara en vital röst för världens fattiga och förtryckta, när deras chefredaktör så till den grad har internaliserat härskarklassens språkbruk att det han skriver, med några små kosmetiska justeringar, skulle platsa alldeles utmärkt på någon av de borgerliga och nyliberala ledarsidorna.
Vänsterns trasiga kompass är något jag fått anledning att reflektera kring en hel del under pandemiåren. I en mejlväxling som anordnades av Folket i Bild/Kulturfront för ett par år sedan lade jag fram en tänkbar förklaring till detta. Här ett utdrag:
”Om man identifierar sig själv som anti-imperialist, som många trogna FIB-vänner gör, tror jag att man har en övertygelse om att ifall man vill veta sanningen om vad sker i exempelvis Syrien, i Libyen, i Venezuela eller i Ukraina, så räcker det inte att enbart slå på P1 eller öppna Dagens Nyheter eller titta på Aktuellt. Man har en förståelse för att imperiets makt via ägande och inflytande har sina tentakler inne även på de stora redaktionerna och att man således bör, om inte avstå från att få sin omvärldsbevakning från DN och mainstream-media, så åtminstone komplettera den med alternativa källor som man tror är mindre influerande av imperialistisk propaganda och indoktrinering.
Likaledes, om man som individ identifierar sig radikalfeminist, tror jag att man har en övertygelse om att mycket av mainstream-media, även om framsteg har gjorts, är otillräcklig när det gäller jämställdhetsfrågor.
Men det intressanta är att både radikalfeministen och anti-imperialisten verkar tycka att mainstream-media är en fullgod källa när det kommer till frågor som gäller läkemedelsindustrin och telekomindustrin.
Den sedvanliga skepsisen gäller inte på dessa områden, även om man kunde tycka att dessa två megaindustrier är precis lika inflytelserika som patriarkatet och det militärindustriella komplexet. Man skulle rentav kunna säga att dessa två industrigrenar i hög grad är invävda i de imperialistiska och de patriarkala strukturerna i världen.
Så hur kommer detta sig? Hur kan man vara så medveten om mäktiga krafters inflytande på ett område och samtidigt blind för detta inflytande på ett annat?
Min gissning är att detta beror på väldigt effektiva propagandakampanjer, där man har lyckats få såväl anti-imperialisten och radikalfeministen att associera alla som ifrågasätter det officiella narrativet inom områden som rör exempelvis riskerna med mobilstrålning eller frågan om ett visst vaccin är effektivt och säkert, med Donald Trump, ”högerextremister” och så kallat ”faktaresistenta” dårar.
Denna polarisering är väldigt tacksam för de stora industriintressena, då de slipper argumentera i själva sakfrågan. De behöver endast peka med fingret mot Trumps elaka clownansikte och ställa frågan: vill du verkligen sälla dig till det gänget?
Och det vill man givetvis inte om man är radikalfeminist eller anti-imperialist.
Samtidigt vet de journalister som kritiskt granskat exempelvis strålningsfrågan, att bilden som förmedlas i mainstream idag är lika vinklad och enögd som den bild som förmedlas av Libyen.”
Mejlväxlingen i sin helhet kan läsas här: https://fib.se/antiimperialism/oppen-mejlvaxling-sanningsministeriet-och-vetenskapen/
Folket i Bild/Kulturfront. En anti-imperialistisk tidskrift.
Det är lyckligtvis inte alla med hjärtat till vänster som sväljer denna försåtliga propaganda. Den brittiska författaren Joanna Williams nya bok Så vann woke är en svidande vidräkning med en vänster som har fjärmat sig från arbetarklassen och som är ”betydligt bekvämare med att hävda att kvinnlighet är en social konstruktion än de är att engagera sig i kvinnor som arbetar som städare eller vårdpersonal.”
Williams bjuder på gott om absurda anekdoter, exempelvis den skotska juridikstudenten som ådrog sig ett disciplinärende för att hon påstod att kvinnor har vagina.
Men låt oss återgå till artikeln i Flamman. Den bemöter inte med några som helst sakargument Max Tegmarks varningar för AI och den är bemängd med felaktigheter.
”Nej, Max Tegmark, det är inte en elit av utomjordingar som hotar mänskligheten”, inleder chefredaktören sin attack på min bror.
En ohederlig halmgubbe. Max har aldrig hävdat något sådant.
Leonidas Aretakis syftar på min bok, Kriget mot livet, och skriver att jag ”påstår att vi manipuleras av arkontisk intelligens, det vill säga styrs av en hemlig utomjordisk elit.”
Uppenbarligen har han inte bemödat sig om att läsa boken. Det arkontiska inflytandet beskrivs inte alls som någon ”hemlig utomjordisk elit”.
Boken bygger på uråldriga gnostiska varningar, som har kunnat återskapas tack vare arkeologiska fynd. Man behöver naturligtvis inte dela gnostikernas världsbild, men med tanke på att deras läror tillhör de mest utplånade och censurerade i historien borde de väl kunna vara intressanta för en vänstertidning som Flamman att ta del av?
Personligen tycker jag det är fascinerande att människor som levde för flera tusen år sedan varnade för ett inflytande som påminner mycket om det som dagens AI-forskare kallar superintelligens, och att gnostikerna rentav hade ett ord för virtuell verklighet, som de varnade för att människan kan gå vilse i.
Vidare raljerar Aretakis över att ”boken ges ut av Karneval förlag, som händelsevis har en clownmössa som logotyp”
Inte heller detta påstående är korrekt. Boken ges ut av Folkets Radio. När en chefredaktör är så pass slarvig med fakta men samtidigt uttalar sig med en sådan moralisk tyngd, placerar han snarare clownmössan på sig själv och sin egen tidskrift.
Och det är sorgligt. Jag vill inte att vänsterns flamma ska slockna. En kraftfull röst för världens fattiga och förtryckta behövs idag mer än någonsin.
