I John Carpenters film They Live från 1988 styrs världen av utomjordiska inkräktare. De har koloniserat jorden, som de betraktar som blott en i mängden av ”Utvecklings-planeter” som ska tömmas på sina naturresurser.
”De är fria entreprenörer”, heter det om utomjordingarna i filmen. Och vi är deras ”Tredje värld.”
De flesta människor är ovetande om vilka som faktiskt styr över dem. Utomjordingarna har nämligen kamouflerat sig som de mänskliga eliterna inom näringsliv och politik.
Och precis som företagsledare kommunicerar de sina budskap i idealistiska termer. Deras verkliga mål – hänsynslös exploatering till gagn för de själva – döljs bakom löften om ”utveckling” och ”tillväxt”.
Udden i Carpenters dystopi är riktad mot den nyliberala utsugningskapitalismen i Ronald Reagans USA. Och de utomjordiska inkräktarna är nog primärt tänkta som en metafor för den rikaste procentens omänskliga hänsynslöshet.
Men som ofta är fallet med betydande konstverk, inrymmer They Live också sådant som vid tidpunkten ännu bara kan anas.
Människorna i filmen är utsatta för en subtil form av manipulation, via dolda budskap som bland annat finns inkodade i storbolagens reklam och i innehållet i massmedia.
Inom motståndsrörelsen har man därför uppfunnit speciella solglasögon, som kan avkoda de dolda budskapen. Sekvensen där huvudpersonen, George Nada (spelad av wrestling-stjärnan Roddy Piper) tar på sig dessa glasögon under en promenad genom centrala Los Angeles – och för första gången kan se verkligheten genom ”sanningens lins” – torde vara en av de mest tänkvärda scenerna i filmhistorien.
https://www.youtube.com/watch?v=JI8AMRbqY6w
På anslagstavlor, i tidningar och på TV-skärmar framträder plötsligt de hemliga budskap som han utan glasögonen inte kunnat skönja:
Lyd!
Konsumera!
Tänk inte själv!
Ifrågasätt inte auktoriteter!
Och på dollarsedeln står det: ”This is your God”.
Den subliminala programmeringen symboliserar masskulturens indoktrinering och formandet av ett själlöst och narcissistiskt konsumtionssamhälle där människor helt har tappat bort sina ideal och sin medborgerliga värdighet.
Snart 40 år har gått sedan They Live. Man kan undra hur filmen skulle gestaltas om den utspelade sig idag?
”No Imagination”, ett av de dolda budskapen, kunde idag vara förflyttat från reklamtavlorna till mobiltelefonernas skärmar. En gravskrift över människans fantasi, som förtvinar när vi redan från barnsben vänjer oss vid att alla bilder och ljud serveras utifrån. En smärtsam påminnelse om hur den virtuella världen har trängt undan lekar och sagor, och om hur människor urholkar sin kreativitet när de ber AI författa texter och utföra design.
Motståndsrörelsen i filmen utgörs huvudsakligen av fattiga, rotlösa knegare, stressade av usla arbetsvillkor och hotande hemlöshet. Men de dras också med starka interna konflikter baserade på ras och etnicitet, vilka de styrande eliterna kultiverar för att kunna söndra och härska.
“De älskar säkert,” säger Frank, den svarte byggjobbaren, ”att se hur vi hatar varandra och dödar varandra” (”…feeding off our cold fucking hearts.”)
Om filmen utspelade sig idag skulle det också finnas gott om exempel på hur folk fås att rikta sitt hat och sitt missnöje mot olika folkgrupper i stället för mot den transnationella parasitklass som ständigt berikar sig, och som gjort matkassen dubbelt så dyr.
Sverige är inget undantag. Politiker och opinionsbildare demoniserar gärna vissa grupper som de påstår ”hotar den svenska nationen.” Men av någon anledning protesterade inga av dessa politiker när DSA-avtalet undertecknades, vilket de facto gjorde Sverige till ett ockuperat land.
Genom att koppla ihop makteliten med utomjordingar hjälper oss Carpenter att få syn på den verkliga frontlinjen. Det blir lättare att välja rätt sida när man ser att planeten är hotad av en främmande art.
Vissa människor har låtit sig rekryteras och blivit inkräktarnas kumpaner. De belönas med välbetalda jobb och lyxiga konsumtionsvaror. De bjuds in till överdådiga banketter där utomjordingar utklädda till affärschefer förkunnar att ”Vinsterna har varit betydande, både för oss och för er – den mänskliga makteliten.”
Om filmen utspelade sig idag kunde medlöparna ha varit inbjudna till World Economic Forums luxuösa sammankomster i Davos, och de tjusiga fraserna kunde handla om hållbar utveckling och grön omställning. Agenda 2030 kunde vara täcknamn för när det slutgiltiga maktövertagandet av planeten ska vara fullbordat.
När Frank lyckas ta sig in i fiendens högkvarter, förklarar en av inkräktarnas kumpaner att det ändå är lönlöst att göra motstånd.
”Det finns inga nationer längre. De styr hela showen. De äger allt, hela jäkla planeten.”
De personer som inte går att köpa eller indoktrinera, och som vågar ifrågasätta de utomjordiska auktoriteterna, kallas i filmen för ”terrorister” och ”kommunister”. Om They Live utspelat sig idag kunde man ha kompletterat smutskastningsterminologin med ord som konspirationsteoretiker, vetenskapsförnekare och extremister av olika slag.
En symbolisk scen är det plågsamt utdragna slagsmålet mellan Frank och Nada, som så gärna vill att kompisen ska sätta på sig de magiska glasögonen. Men Frank vägrar. Det krävs många käftsmällar och knäckta revben innan ”övertalningen” lyckas. En illustration av hur ogärna människor vill få sina illusioner krossade
Den kanske största skillnaden, ifall filmen gjorts idag, skulle nog gälla gestaltningen av de fientliga inkräktarna. Det är så klart tacksamt rent cinematografiskt, att som Carpenter gjorde låta utomjordingarna se ut som vanliga affärschefer, med Rolexklockor och flotta kostymer – och med kusliga robotansikten som bara den kan se som använder de speciella glasögonen.
Gestaltningen är också typisk för den tidens Hollywood. Jordens fiender anländer i silvriga farkoster, ser ut som en korsning av människor och robotar – eller ödlor – och bekämpas i eldstrider med kulspruta.
Ifall man idag gjorde en uppföljare till They Live skulle den kunna handla om hur AI håller på att ta över – en inkräktare som varken använder kropp eller farkost. Den själlösa intelligensen infiltrerar oss via våra vårt tänkande. Den trubbar av oss med konstant stimulans. Den korrumperar hjärnans belöningssystem. Den gör oss beroende. Den klemar bort oss med bekvämligheter. Den lockar oss med substitut. Den kartlägger allt vi gör, allt vi skriver, allt vi säger, allt vi tänker. Den är det ultimata verktyget för makt och kontroll.
”Det enda som återstår”, förklarar en av medlöparna för Nada, ”är att spela boll med inkräktarna och förlusta sig så gott det går.
”One might as well be on the winning team.”
(Jag kommer osökt att tänka på Open AI:s VD Sam Altman som, innan han blivit mer känd och mindre frispråkig, skrev att det är bättre att smälta samman (”merge ”) med den artificiella intelligensen än att tillhöra en utdöende gren på evolutionens träd. https://blog.samaltman.com/the-merge
Även avslutningen av They Live har sin givna plats i filmhistorien. Nada och Frank lyckas ta sig in på den stora tv-station varifrån inkräktarnas mind-control över befolkningen utgår. Nada blir dödligt sårad av skottsalvor, men han hinner skjuta sönder den sändare vars hypnotiska signal det är som hindrar människor från att se verkligheten (om de inte bär de magiska solglasögonen).
När signalen är bruten, bryts även trollmakten över perceptionen. Slutscenen visar en kvinna som plötsligt inser att ”mannen” hon har sex med är en utomjordisk inkräktare.
Hur skulle slutscenen se ut, ifall filmen utspelade sig i vår tid? Vad skulle få oss att vakna upp ur förtrollningen? Idag finns knappast någon enskild utsändningsanordning som hjälten skulle kunna ta sönder. Vi kan så klart undra vad som skulle hända ifall signalerna från världens alla 5G-master, wifi-nätverk och lågtflygande satelliter m.m. plötsligt stängdes av?
Något sådant går dock knappt att föreställa sig nuförtiden. Detta är i sig en viktig tankeställare. En insikt om hur långt inkräktarna och deras mänskliga kumpaner har flyttat fram sina positioner sedan 1988.
Filmen i sin helhet kan ses här:
https://www.youtube.com/watch?v=-mn0iday2tk
/Per Shapiro
