Vetenskap och demokrati står i centrum för vad som enklast kan kallas vår tids religion. Denna religion har ingen Gud – än så länge – men inte desto mindre en ”kyrklig” hierarki. I denna hierarki befinner sig forskare överst: de begriper sig på Vetenskapen, tänker man sig, och står därför i mest direkt kontakt med Sanningen. Inte så att prästerna kan styra och ställa hur de vill med sin Sanning. Vad de gör är att skapa en aura av rim och reson kring det som sker i vårt samhälle. Politiker hänvisar ständigt till Vetenskapen, och pekar på särskilt meriterade forskare, som orsak till varför de gör som de gör – och faktiskt måste göra som de gör, eftersom de såklart måste följa Vetenskapen.
Lika stor betydelse för ordningen i samhället spelar de Professionella. Även de följer Vetenskapen, men inte som politikerna från utsidan, för att förankra sina beslut: Hela de professionellas värld ska vara Vetenskapens. Denna värld ska formas genom utbildning och sätta sig i ryggmärgen hos de professionella. Helst ska det aldrig falla dem in att tänka en tanke, som inte är härledd från Vetenskapen, som inte först har tänkts av en av dem som står i kontakt med Sanningen, forskarna.
Det är en ganska ny religion vi har, inte ens ett sekel gammal. Den föddes efter andra världskriget och konsoliderades under 1970- och 1980-talet, när de nya prästerna gjorde sig hemmastadda på de då helt nya, massivt förstorade och samtidigt i grunden förändrade universiteten: massutbildningens universitet, toppen på det då helt nya Utbildningssystemet, nodpunkter i det helt nya Forskningssystemet.
De vetenskapliga prästernas roll i vår samhällsordning kan tydliggöras genom en jämförelse med den tidigare ordningens intellektuella. Före andra världskriget var nämligen många oroliga för att dessa intellektuella skulle bli för många. Därför ville man begränsa antalet personer som fick ta del av högre utbildning. De intellektuella uppfattades som en potentiellt mycket farlig kraft i samhället: självständigt tänkande personer, med en horisont som sträckte sig bortom den rådande ordningen, med lust att bidra till debatt och förändring.
På 1950-talet bytte makten strategi i förhållande till högre utbildning. Istället för att arbeta mot den, började man arbeta med den. Istället för att strypa flödet av begåvningar till universiteten, öppnade man porten på vid gavel. Så många som möjligt skulle då plötsligt få så mycket utbildning som möjligt.
Men högre utbildning hade då samtidigt omvandlats till en kraft för socialisering, för inskolning, och för instängning i den nya vetenskapliga världsordningen – i skarp kontrast mot tidigare, då utbildning fungerade – och var tänkt att fungera – som en frigörelse från denna ordning, en öppning, ett bemäktigande av denna ordning som gjorde det möjligt att relativisera den, perspektivera den.
Samtidigt förändrades synen på demokrati; själva innebörden av demokrati. Tidigare hade demokratin varit en oppositionsrörelse, uppbackad just av den sorts intellektuella som hade kapacitet att ifrågasätta den rådande ordningen. Naturligt nog presenterade de sin föreslagna nyordning som uppburen av sådana som de själva: självständigt tänkande medborgare, som inte lät sig styras, som inte föll offer för demagogi och propaganda. Efter 1950-talet blev istället lydnad och underkastelse demokratins kännetecken: att följa Vetenskapen, att ha tilltro till samhällets institutioner – vilka började kallas ”demokratiska”, som om de i sig själva utgjorde materialiseringar av någon sorts demokratins högre väsen. Intellektuella ersattes av forskare, som blev den nya ordningens välbetalda försvarare; civilsamhällets livliga debatter ersattes av de professionellas propagandaskrifter.
Denna bild av demokratin och vetenskapen har vi sedan början av 2022 utvecklat och illustrerat i ett antal krönikor i Göteborgs universitets personaltidning GU-journalen.
Vårt första bidrag Är högre utbildning ett propagandainstrument? (GU-Journalen 1/2022) handlade om högskolepedagogik. Där förklarar vi utifrån vår roll som universitetslärare, hur högre utbildning kommit att bli en institution ”genomsyrad av styrning”, som förutsätter lydnad, som hyllar lydnaden och som gör människor lydiga. Artikeln ingår i en serie texter om hur undervisningen organiseras vid de svenska universiteten nuförtiden. Två andra texter i denna serie är Så löser universiteten en omöjlig uppgift (Kvartal 2019) och Mycket men på låtsas (Högre utbildning 2/2019).
Vår andra krönika Är det rimligt att hävda akademisk frihet? (GU-Journalen 2/2022) handlar om akademisk frihet – vilken vi förklarar är en bluff, eller finare uttryckt: en ideologi. Det är uppenbart att forskningen är styrd från början till slut, och att den bara kan upplevas som fri av personer som helt och fullt identifierar den riktning som forskningen pekar i, som den självklart rätta. Riktningen sätts inte av politikerna – så vi vill inte påstå att vetenskapen är politiskt styrd. Men den är inte heller öppen, och universiteten befolkas inte av självständigt tänkande personer – den tidigare ordningens intellektuella. Med hänvisning till texter från den nya ordningens formativa period, 1960-talet, illustrerar vi hur forskningen är ett socialt system designat för att realisera en ganska specifik samhällsvision.
Den tredje krönikan Ska universitetet motverka konspirationsteorier? (GU-Journalen 3/2022) illustrerar forskningens roll att förhindra offentlig debatt och diskussion, och dess interna logik av censur och konformism, med hänvisning till universitetets behandling av vad som inom Vetenskapen nedlåtande kallas ”konspirationsteorier”, en beteckning som sätts på allt tänkande som hotar den rådande ordningen, med syfte att misstänkliggöra det och minska dess förändringskraft.
Som ytterligare illustration av denna konformistiska dynamik handlar Ska universitetet styras med härskartekniker? (GU-Journalen 4/2022) om universitetets arbete för jämställdhet och likabehandling. På ett liknande sätt som konspirationsteoretiker, behandlas oliktänkande i dessa frågor som problematiska element, hinder, ”motstånd” som på effektivast möjliga sätt ska bekämpas och övervinnas. Arbetets utgångspunk är den nya ordningens heliga texter: policy, riktlinjer, handlingsplaner – alltid i bakgrunden förankrade i demokratiskt fattade beslut, eftersom alla beslut som fattas i vårt ”demokratiska” samhälle per definition är demokratiska och därför bara kan ifrågasättas av krafter som per definition är anti-demokratiska. Policy måste implementeras; alla hinder måste undanröjas – så fungerar demokratin; så fungerar universitetet.
I Vill någon ha en kritisk universitetstidning? (GU-Journalen 5-6/2022) blickar vi tillbaka på GU-journalens föregångare Göteborgs universitets tidning, som gavs ut 1991-1994. Då stod universitetet fortfarande i kontakt med sin föregångare, den lilla institution som före andra världskriget utbildade de farliga intellektuella. Då fanns på universitetet både lärare och studenter som kunde jämföra det gamla som var på väg att försvinna, med det nya som bredde ut sig. De kom till tals i Göteborgs universitets tidning, på samma sätt som vi får komma till tals i GU-Journalen. Skillnaden är att de kritiska rösterna var många och diskussionen livlig förr, medan våra inlägg i GU-Journalen idag förblir obesvarade.
Var står universiteten i krisen? (GU-Journalen 1/2023) har fokus riktat mot universitetens underordning i förhållande till den transnationella maktelit som står bakom FN:s Agenda 2030, som stod bakom förtrycket under den coronapolitiska eran (som eventuellt aldrig egentligen avslutats), som står bakom NATO, och som står bakom WHO:s strävan efter världsherravälde. Universitetet skulle kunna vara en plats för distanserad reflektion kring dessa destruktiva tendenser i samtiden, men är tvärtom en engagerad medverkande agent – vars sätt att bidra illustrerats i tidigare krönikor.
Positiv samhällsutveckling – för vem? Eller: Rik och styrd eller fattig och fri? (GU-Journalen 2/2023) handlar om vetenskapens relation till det storskaliga näringslivet. Vilseförda akademiker som tror att de är fria kan här bli upplysta om vad som hände med universitetet kring mitten av 1900-talet: Det nya var just, att världens affärsklaner istället för att utgöra en mäktig och potentiellt hotande kraft, blev den nya statens viktigaste samarbetspartner; och på samma gång, givetvis, slutade staten och dess Vetenskap och utbildning, att bli ett hot mot näringslivets intressen. Tillsammans skulle världen nu, från och med 1950-talet, göras bättre. Bättre för vem? Tanken som makteliten mot förmodan lyckats sälja in, är att ditt och mitt väl, inte kan främjas bättre än genom främjande av de stora företagen; vi kan inte hjälpa oss själva, inom demokratins och samhällets ram, på något bättre sätt, än genom att fungera som serviceorgan för näringslivet.
I Har näringslivet kapat forskningspolitiken? (GU-Journalen 3/2023) lanserar vi en idag uppenbarligen radikal lösning på problemet att näringslivet har så stort inflytande över forskningspolitiken: att näringslivet ska främja samhället av egen maskin, utan understöd av tillväxtfrämjande statligt finansierad forskning och utan ett statligt finansierat inflöde av för industrins behov ändamålsenligt utbildad arbetskraft. Med tillit till att näringslivet klarar sig självt, skulle staten istället kunna fokusera på annat: ”att främja demokratin till exempel, att göra samhället mer jämlikt och rättvist eller upprätthålla en levande och initierad reflektion kring vad vi egentligen håller på med”. Detta sista, föreslår vi, skulle förslagsvis universiteten kunna ägna sig åt.
Susanne har även besvarat frågan Hur fri är den fria forskningen? (Folket i Bild 2/2022) och Är HBTQ-certifiering lämplig för universitetet? (Alba.nu 2020), samt skrivit en Uppföljning om det HBTQ-certifierade universitetet (Alba.nu 2020).
/Sverker Lundin & Susanne Dodillet
Sverker Lundin är utbildningssociolog. Susanne Dodillet är idéhistoriker. Båda arbetar som lektorer i pedagogik vid Göteborgs universitet. Sverker har nyligen intervjuats om Vad gör skolan med våra barn? i Folkets Radio. Susanne har tidigare medverkat i poddavsnittet om Smutskastningen av oliktänkare.
