Efter den stora pogromen i Kishinev 1903, där min farmors far nästan blev ihjälslagen.
Häromkvällen på en middag kom jag i samspråk med en dam som kom till Sverige från Ungern på 1950-talet. Hon sa att hon var judinna, men inte religiös. Jag frågade vad det då egentligen betyder för henne, att vara judisk.
Hon höll med om att det är en svår fråga, men sa att hon varken identifierar sig som ungrare – på grund av den kraftiga antisemitism hon erfor när hon bodde i Ungern – eller som svensk. Det judiska – vad det nu är – är helt enkelt hennes identitet. Det kommer mig att tänka på ett citat av Jean-Paul Sartre: ”Det är inte förekomsten av judar som resulterar i antisemitism, utan det är antisemitismen som orsakar förekomsten av judar.”
Den israeliske historikern Shlomo Sand har berättat hur han en gång tillfrågades av en kristen väninna varför hennes man är betraktad som jude trots att han inte tror på den judiska religionen, medan hon själv, i avsaknad av kristen tro, inte ses som kristen. Sand svarade att den fientlighet som riktats mot judar i modern tid har givit dem en särskild identitet som offer för segregation. Det är troligen den bästa sekulära definitionen som finns av att vara judisk – det är helt enkelt ”den som är förföljd”.
En nutida intellektuell som ägnat mycket tankemöda åt detta ämne är rabinen Yaakov Shapiro (ingen släkting till mig vad jag vet). Han har skrivit vad som nog kan komma att ses som standardverket på området judisk identitet, The Empty Wagon: Zionism’s Journey from Identity Crisis to Identity Theft. En tegelsten på 1300 sidor.
Jag har själv tidigare beskrivit mig själv som en person med judiskt påbrå, helt enkelt av den anledningen att jag skulle ha blivit utsatt för nazisternas pogromer ifall jag hade levat på den tiden. Shapiro avfärdar dock med bestämdhet ett sådant resonemang.
”Ska vi betrakta Hitler som vår Moses? Är det han som ska avgöra vem som är en jude”, frågar Shapiro retoriskt, intervjuad i podden Unregistered, ”Det är väl svårt att tänka sig något mer antisemitiskt än det”, säger han. https://www.youtube.com/
”Men vad är då en jude?” undrar intervjuaren.
Shapiro slår fast att judiskhet varken är en ras eller en etnicitet. Det är poänglöst, menar han, att säga att de jemenitiska eller etiopiska judarna är av samma etnicitet som de ryska eller tyska judarna. Han ser det också som poänglöst att tala om etnicitet som något man kan konvertera till. ”Som att Ivanka Trump och Sammy Davis Jr, som båda anser sig ha konverterat till judendomen, skulle tillhöra samma etnicitet.”
Shapiro pekar också på att de kriterier som tillämpas för att avgöra om någon är judisk – att en person vars mamma, men inte pappa, är judisk – kan räkna sig som (100 procent) judisk – inte alls går i linje med hur vi annars förstår begreppet etnicitet.
Det finns heller inga nationella karaktärsdrag som utmärker judendomen, enligt Shapiro – inte något specifikt språk, ingen flagga eller nationalsång och inte ens någon nationell symbol. Davidsstjärnan, menar han, är inte en judisk utan en kabbalistisk symbol. Den symboliserar vissa koncept, men är inte symbol för den judiska religionen.
Enligt Shapiro kommer det aldrig finnas någon sekulär definition av judiskhet som är rimlig. Det judiska, anser han, går helt enkelt inte att skilja från den judiska tron. Att försöka finna politiska eller sociala definitioner av det judiska är som att försöka sig på en politisk definition av kosherkött, säger han.
Min pappa växte upp i en judisk immigrantfamilj i New York. Hans föräldrar var inte särskilt troende, men de skickade ändå sonen till Hebrew School en gång i veckan, lite som en motsvarighet till den kristna kyrkans konfirmationsundervisning. En dag, när pappa var 11 år, hade han med sig ett brev från sin far, som bad rabbinen att pappa skulle få gå lite tidigare eftersom han så gärna ville höra den spännande avslutningen på en radioföljetong av Sherlock Holmes. Men rabbinen sa nej.
Detta gjorde min pappa väldigt besviken. Han hade också börjat misstänka att de for med osanning där på skolan. Var det verkligen sant som rabbinen påstod, att det fanns en allseende, straffande gud?
Pappa beslöt sig för att göra ett experiment. Han gick ner i källaren med Toran, rev ut en sida och tände eld på den. Den brann upp. Inget hände. Den 11-årige pojken drog slutsatsen att rabbinen hade ljugit för honom och de andra barnen, och efter det vägrade pappa att sätta sin fot i Hebrew School igen.
”Jag går aldrig tillbaka till Hebrew School!”.
Min pappa, Harold Shapiro, som barn.
Som namnet på Yaakov Shapiros bok antyder, menar han att sionismen har kapat den judiska identiteten, och omvandlat den till ett nationellt (de facto kolonialt) projekt. Israels och sionismens propagandister har även väpnat ordet antisemitism. Man har vidgat det till ett gummibegrepp som numera även kan omfatta kritik mot staten Israel.
2016 antog medlemsländerna (däribland Sverige) i International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) en ny sorts ”arbetsdefinition av antisemitism”, som innehåller 11 olika exempel på vad som kan vara antisemitiskt. Den amerikanske advokaten Kenneth Stern som satt med i arbetsgruppen har sedermera riktat kritik mot hur den nya definitionen har gjorts till ett vapen av proisraeliska grupper, som använder IHRA-definitionen, inte för att ta itu med antisemitism utan för att tysta Israels kritiker.
Det första IHRA-exemplet på antisemitism lyder: ”Att förneka det judiska folket deras rätt till självbestämmande; t.ex. genom att hävda att existensen av staten Israel är ett rasistiskt projekt”.
Det är lätt att se hur detta exempel kan missbrukas. Som Human Rights Watch har noterat, kan man utifrån detta exempel reflexmässigt stämpla människorättsorganisationer och advokater som antisemitiska, ifall dessa hävdar att den nuvarande israeliska regeringens politik utgör apartheid mot palestinier eller att Israels grundande involverade en etnisk rensning där fler än 700.000 palestinier fördrevs.
Kritik har kommit från många skilda håll. För ett par år sedan uppmanade 128 framstående forskare FN att inte anta IHRA:s kontroversiella definition av antisemitism. https://media.
I sitt uttalande skriver de 128 forskarna – som inkluderar ledande judiska akademiker vid israeliska, europeiska och amerikanska universitet – att de helhjärtat stödjer FN:s åtagande att bekämpa antisemitism. Men de varnar för att FN skulle äventyra denna viktiga kamp och skada sitt universella uppdrag att främja mänskliga rättigheter ”genom att stödja en politiserad definition som är designad för att avskräcka yttrandefrihet och för att skydda den israeliska regeringen från ansvarsskyldighet för sina handlingar.”
Vi ser nu också, när Israel eskalerar sin etniska rensning av Gaza, hur det som kritikerna varnat för med IHRA:s definition, har blivit verklighet. Strategin att avfärda all kritik mot Israels brott som antisemitisk har slagit nya, absurda rekord. Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) är antisemitisk. Förenta Nationerna (FN) är antisemitisk. Världshälsoorganisationen (WHO) är antisemitisk.
Så hur ska jag då, avslutningsvis, beskriva min egen identitet i förhållande till det judiska? Av Yaakov Shapiros resonemang följer som sagt att det är meningslöst att beskriva sig själv som etnisk jude ifall man förkastar den judiska bibeln.
Min pappa stod mig mycket nära. Men jag kan inte kalla mig själv halvjude. Då känns det bättre att säga att jag är en fritänkande son till två fritänkare.
Jag på min pappas axlar.
/Per Shapiro
