Orädd och oberoende journalistik.

Korrigering av ätstörningsinstallation

Förord av Per Shapiro

There is a foreign installation in the human mind. Detta gåtfulla citat tillhör mystikern och författaren Carlos Castaneda.

Det knyter an till en föreställning som funnits bland många ursprungsfolk, om ett främmande inflytande som omärkligt kommer in och tar över det mänskliga psyket.

Demoniskt kanske man skulle kunna kalla detta inflytande. Eller robotlikt.

Ett annat sätt att benämna fenomenet är som ”ett autonomt komplex”, som den schweiziske psykologen Carl-Gustaf Jung kallade oläkta psykiska trauman, som kapslats in och börjat leva sitt eget liv, bortom det medvetna jagets kontroll.

”Till slut riskerar det bli”, skriver jag i boken Kriget mot livet, ”som att en osynlig kupp äger rum i vårt inre. Det autonoma komplexet tar kommandot och börjar kolonisera vårt psyke.”

För de flesta människor kommer installationen troligen på plats redan under uppväxten, som en följd av traumatiska upplevelser.

Carlos Castaneda beskriver hur det demoniska medvetandet omärkligt tar oss i besittning: ”They give us their mind”. Med tiden, om vi inte upptäcker det, kommer detta främmande mindset att kännas som vårt eget. Det blir som ett par osynliga VR-glasögon, som förvränger våra upplevelser.

Ett konkret exempel på hur detta kan ta sig uttryck, är olika former av missbruk. Det kompulsiva suget efter alkohol, droger, sexuella kontakter, bekräftelse – listan kan göras lång – känns som att det kommer inifrån en själv. Men gör det verkligen det? Eller är det kompulsiva beteendet snarare ett tecken på en förlorad kontakt med autentiska självet, en indikation på att det är något annat som har tagit över förarsätet – en ”jagets skuggregering” för att tala med mystikern Paul Levy.

Det är alltså först och främst i vårt eget sinne vi har att upptäcka det främmande inflytandet. Och när vi blir medvetna om denna ”foreign installation” avtar dess makt över oss, ungefär som trollen som spricker när man bär ut dem i solljuset

Ett exempel jag tar upp i boken är den ökande konsumtionen av pornografi, och jag beskriver hur mitt eget beroende försvann som genom ett trollslag i den stund jag blev varse denna ”främmande installation” och hur den påverkade mig genom att tillfälligtvis stänga av kontakten med mitt hjärta.

Jag blev väldigt glad när en läsare, Stina Svanholm, hörde av sig och berättade hur detta kapitel varit henne behjälpligt i att få syn på sin främmande installation, som tog sig uttryck i ätstörningar. Hennes beskrivning av hur hennes ätstörning ”avinstallerades” kan förhoppningsvis vara till viktig inspiration även för andra.

/Per Shapiro

 

Stina Svanholm

 

Avinstallering av ätstörningar

I somras läste jag Per Shapiros nyutkomna bok Kriget mot livet. Den gjorde starkt intryck på mig på många plan. Det var en riktig aha-upplevelse att via gnostikernas forna budskap bli påmind om att vi lever under arkontiskt inflytande inom i stort sett livets alla områden. Men det var speciellt ett stycke i boken som drog min uppmärksamhet till sig som en magnet. Så jag kontaktade honom. Nedan följer starten på en personlig avinstallationsprocess som satte igång där och då och som senare skulle visa sig generera långt fler ringar på vattnet.

 

5 september 2023

Hej Per!

Vilken fantastisk bok du har skrivit. Jag blev glatt överraskad över hur lättläst den var, det gick inte att släppa den, en riktig bladvändare.

Hela bokens innehåll kring arkonternas hypnotiska påverkan på oss är starkt omvälvande. Men det som berörde mig allra mest på ett personligt plan var ditt mod att dela med dig av dina egna erfarenheter av att ha varit i klorna på pornografin. Jag kan inte föreställa mig någon annan journalist som skulle göra samma sak. Otroligt modigt!

För det är just när vi tar ner de stora världsproblemen till en personlig nivå, som de blir greppbara för oss. Det är först då som vi förstår mekanismen inifrån och kan göra något åt det stora, genom att börja med det lilla. Och det är först då som vi kan spegla oss i varandra och intuitivt förstå att allt ditt är mitt och vice versa. Så stort, all heder och respekt till dig.

Att det berör mig så starkt är kanske för att jag själv axlar en liknande roll av att vara transparent i mina konstnärliga skildringar. Egentligen inte som ett medvetet val, i alla fall inte från början, utan för att det är den jag är. I min musik och mina teaterföreställningar har jag ofta mött frågeställningen – hur personlig kan jag bli utan att det blir privat? Det är en hårfin gräns, men när man lyckas balansera precis mitt emellan, kan budskapet få en slags katapultartad kraft, som jag inte tror att man kan fånga på något annat sätt.

Just porren har inte varit min kanal, men däremot kan jag relatera till samma energier vad det gäller det pådyvlade behovet av sötsaker. Och framför allt till skammen som följer när det blir för mycket, så att kroppen själv stöter ut det. Jag kan relatera till kicken, lugnet efteråt och den kortsiktiga känslan av att man ändå hanterar tillvaron på ett någorlunda okej sätt. Fastän skammen sitter där som ett brännmärke i pannan.

 

 

Så jag blev nyfiken när du skrev att det var i kontakten med gnostikernas lära som du blev ”befriad” från porrens dragningskraft. Om det varit som genom ett trollslag över en natt, eller kanske mer som ett successivt uppvaknande. När jag läste just det där avgörande stycket och samtidigt satt med handen i chipspåsen, fick jag en förnimmelse av att befrielsen skulle kunna äga rum på ett liknande sätt även för mig. Min vana är dock ännu inte bruten, men möjligtvis kanske något av förtrollningen runt omkring den.

Nu handlar ju boken om så mycket mer än just det här, men jag tycker samtidigt att det på något sätt är pudelns kärna. Just detta att något ursprungligen vackert och lustfyllt blir förvridet/ perverterat och således skambelagt. Och hur vi drivits till att göra samma sak mot moder jord som vi gör mot oss själva. Allting blir helt plötsligt logiskt och förståeligt på ett helt nytt sätt. Tack för det och för din knivskarpa blick och förmåga att på ett enkelt, lättillgänglig och samtidigt träffsäkert sätt skildra vad som pågår i detta ögonblick av mänsklighetens historia.

 

7 september 2023

Så glad jag blir av ditt svar Per!

Jag tänker väl inte heller att chipsen i sig är en ”foreign installation”. Utan kanske att den här ”okända installationen” i så fall snarare är installerad i mitt psyke. Och att ingången eller förutsättningen för den installationen på något sätt är kopplad till begär. Att inte kunna motstå begär genererar i sin tur skam. Och skammen i sig är, som jag ser det, den stora boven i dramat. Det är den som gör att den onda cirkeln bara fortsätter i sitt evighetshjul.

Att då se fenomenet som just en okänd installation som inte hör hemma där, är en väldigt befriande tanke. För den belyser att det liksom är ett ”mission impossible” uppdrag att med viljan försöka övervinna ett främmande begär. Ett begär som suttit inprogrammerat i mitt systemet sen många år tillbaka, kanske decennier och rotat sig djupare och djupare varje gång det aktiverats. Förutsättningarna att vinna en sådan kamp blir ungefär som för en myra som ska tävla mot en elefant.

Med främmande begär menar jag att det inte längre är vårt vanliga mänskliga sunda begär, utan det har förvridits, förvrängts, perverterats. Kort sagt det är inte längre vårt. Och när jag inser att jag aldrig kan vinna den matchen, så släpper också i någon mån skammen sitt grepp om mig. Jag blir liksom varse att enda vägen att bli av med detta sisifos-uppdrag är att låta det lyftas från mina skuldror. Helt friktionsfritt utan kamp eller fight. Eller i alla fall bjuda in möjligheten för att detta skulle kunna ske. Just genom denna nya spirande medvetenhet kring att det var aldrig mitt från början.

Jag håller visserligen med dig till hundra procent angående att självkärlek är ett av de bästa skydden mot diverse arkontiska trollkonster. Och det kändes också skönt att bli påmind om det. Det är så jag levt senaste 1-2 åren med en stadigt växande självacceptans. Och det har definitivt varit en förutsättning för att komma dit där jag står idag. Jag känner, tack och lov, inte alls lika mycket skam längre över att jag spytt nästan varje kväll under flera års tid. De senaste åren har jag på något sätt slutat kriga mot det och allt mer bara accepterat att det är så här det är för mig. Ungefär som att alla har någon obearbetad problematik och jag råkade få den här lotten, strunt samma det går ganska bra att leva ändå.

Men parallellt med den här acceptansen och en växande kärlek till den jag är (hela mig), så börjar jag samtidigt förnimma en känsla av att där finns någonting mer. Jag börjar liksom lukta mig till att där finns en massa LIV dolt bakom installationen. JÄTTEMYCKET LIV som bara väntar på mig. Den där sista pusselbiten som jag sökt efter i hela mitt liv. I det ögonblicket när jag satt och läste det där stycket i din bok fick jag en föraning, en inblick i hur mitt liv kommer att te sig efter avinstallationen. Rent konkret kunde jag se framför mig hur de timmar som hittills gått åt till att först inta och sen forsla ut skräp ur min kropp, skulle kunna vigas åt sömn och därpå långa härliga förmiddagar. D v s all den tid som jag så förtvivlat saknat. All den tid som är min och som stulits från mig, är nu efter flera decennier på väg tillbaka. Lite som en efterlängtad skatteåterbäring. Jag känner i hela min kropp att jag slutligen verkar ha blivit redo för nästa steg.

Och visst är det väl en förbryllande insikt att klokskap inte biter på de här installationerna. Både du och jag, som har den teoretiska förståelsen för hur dessa beteenden påverkar våra liv och säkerligen ägnat långt många fler timmar åt gåtan än gemene man, har ändå fått erfara att det inte räcker hela vägen fram. Det krävdes nånting större, något högre, nästan något heligt. En insikt som är nära sammankopplad med naturen. Med livet i naturen. Med själva livskraften.

Det för mig över till det sista kapitlet i boken där du beskriver hur naturens närvaro är en förutsättning för att komma till den här medvetenhetsförändringen. Jag har bott mitt i ett naturreservat i många år och haft naturens prunkande kraft alldeles utanför dörren, så jag kan bara instämma. För mig har det varit en överlevnadsstrategi. Jag har visserligen alltid njutit av naturens välgörande krafter, men det är först den senaste tiden som jag börjat få små små smakprov på det helt annorlunda sinnestillstånd som du beskriver i boken. Fast utan naturens sinnesvidgande substanser, så det har än så länge bara varit som en liten aning/svag bris av en väldigt intensiv närvaro. En känsla av att smälta samman/vara del av mossan träden vattnet etc. Inte alls flummigt, utan snarare en väldigt konkret upplevelse.

 

 

*   *   *

 

Samma kväll som jag skickade iväg det här meddelandet (jag hade suttit och skrivit hela dagen nästan som i trans), så var ätstörningen eliminerad. Den gick bokstavligen upp i rök i det ögonblick som jag tryckte på skicka knappen. Poff – borta! Själva ”hypnosen” med kvällsritualen att äta och spy var bruten. Suget efter sötsaker var borta. Chokladbitarna var plötsligt helt utan laddning, som att man dragit ur kontakten, den arkontiska strömmen var bruten. Jag kunde avnjuta en bit enbart för att det var gott och därefter förbli helt nöjd och tillfreds. En för mig helt ny upplevelse.

Det märkliga var att det infann sig inte någon segerkänsla eller något liknande, och inte heller några tvivel på att det skulle komma tillbaka, utan det var mer som att problematiken aldrig funnits där. Jag var synnerligen förbryllad och undrade vad var det som egentligen hände.

Men jag behövde inte fundera så mycket mer på det, för dagen därpå blev jag sjuk. Eller det var ingen vanlig sjuka, det var mer som att jag var medvetslös. Jag bara segnade ihop mitt under en repetition med stark feberkänsla, kroppen tung som bly och sen bara sov och sov och sov och sov jag i två veckor. Jag kunde nästan se skylten i pannan ”Stängt för renovering”.

Jag tror att det som bryter förtrollningen först och främst är insikten och därefter formulerandet av att det här är ju inte jag, det här beteendet är inte mitt. Det är en yttre entitet, ett virus, eller hur man nu väljer att formulera det, som har ockuperat delar av mig för egen vinning. Men jag tänker även att den mänskliga speglingen är central. Har det fungerat för någon annan, då kan det också fungera för mig. Det är min övertygelse att mycket läkning finns att hämta i igenkänningen i en medmänniskas personliga berättelse.

 

Stina Svanholm, sångerska och regissör

17 oktober 2023 Göteborg

Dela detta avsnitt!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Bli notifierad när vi släpper ett nytt avsnitt!

Titta även på:

Folkets Radio

Längtan efter ett liv i frihet

Gita Minou hade fyllt 60 och var svårt sjuk och utbränd, när hon bestämde sig för att flytta ut i skogen. I dag, några år

Folkets Radio

Vem tar ansvar för vaccinets offer?

Livet innan sprutan: Karin Albinsson och Carina Hellstrand     Trots att rekordmånga drabbats av allvarliga och bestående hälsoproblem efter vaccinet mot covid-19 är detta

Stöd Folkets Radio direkt genom Swish till: 123 405 89 39