Mona Nilsson har granskat frågan om hälsorisker med strålning från trådlös teknik sedan 2003. Under denna period har hon observerat att medierna genomgått en stor förändring – från att bedriva journalistik till att bedriva propaganda.
Året var 2006. Jag hade blivit inbjuden att hålla föredrag om risker med mobilstrålning i Luleå. SR var på plats och intervjuade mig i egenskap av den som skulle tala. Det var en objektiv och korrekt intervju där jag fick ge min bedömning av hälsoriskerna och myndigheters hållning utan att informationen tillrättalades med ”fakta” från myndigheterna eller att journalisten hade en förutbestämd negativ attityd till mig (läs även transcript av SR-intervjun).
Man bedrev riktig journalistik. Personer som var kritiska till myndigheter, industri, regering och deras narrativ fick komma till tals på lika villkor, utan att bli smutskastade och kraftfullt ifrågasatta. Även när det gällde information som var obekväm för starka ekonomiska intressen. Intervjuexemplet från SR i samband med Luleåbesöket är kännetecknande för hur flera medier – dock inte alla – hanterade oss som kritiserade myndigheter och industri under de första tio åren (2003-2013) som jag arbetade med frågan – då som undersökande journalist. När jag höll föredrag runt om i landet var ofta lokalradio, lokal-TV eller lokalpress på plats och intervjuade mig på samma respektfulla sätt som i ovanstående exempel. Jag blev även inbjuden att diskutera frågan i SVT Debatt, SVT Morgon, UR:s En bok, en författare (om boken Mobiltelefonins hälsorisker), i P1-morgon (debatt med generaldirektören för Statens Strålskyddsinstitut) och Studio Ett. Jag intervjuades i Aftonbladet, i lokalpressen och i lokalradio flera gånger. Under den här perioden var det inte svårt att få in debattartiklar i de större medierna som lyfte frågan om risker med mobilstrålning; i Aftonbladet, SVT Opinion eller större lokaltidningar. Debatten karakteriserades av öppenhet och respekt för andra perspektiv på frågan än de som unisont kom från myndigheter, telekomindustrin och regeringen.
Men det fanns undantag. Ett av de större var Dagens Nyheter. Där förmedlades genomgående telekombolagens mantra: “Forskningen visar att strålningen från trådlös teknik är harmlös, det är en myt att det skulle finnas cancerrisker och andra risker, och de som mår dåligt av strålningen är i själva verket i behov av psykoterapi.”
Attacken i SR 2023
Fast forward till 2023. Tillsammans med läkaren och forskaren Lennart Hardell var jag inbjuden till Jönköping att tala om riskerna, nu med närmare 20 år av mera kunskap och forskning som stöd för det som jag förmedlade. Jag ledde sedan 2012 Strålskyddsstiftelsen, som verkar för att informera människor om forskningen om strålningens hälsopåverkan och jag och Lennart Hardell bedrev även sedan flera år forskning tillsammans. Någon timme innan seminariet skulle börja, genomförde SR:s lokalstation P4 Jönköping en veritabel smutskastningsattack på mig och Strålskyddsstiftelsen. I stället för att vända sig till mig och ställa frågor till mig om det jag skulle prata om, hade SR-journalisten Sanna Hermansson dagen innan bjudit in Karl Herlin från Strålsäkerhetsmyndigheten för att diskutera mitt föredrag. Syftet var uppenbart: att kritisera att jag överhuvudtaget fick prata i Jönköping och övertyga lyssnarna om att det var mycket negativt.
Jag återger nedan det som SR-journalisten sade eftersom det säger så mycket om hur medierna, inklusive public service, förändrats:
Sanna Hermansson inledde programmet med att beskriva Strålskyddsstiftelsen som ”den kritiserade lobbyorganisationen Strålskyddsstiftelsen”.
Sanna H. ställde därpå frågan till Karl Herlin:
”Du berätta Karl, vad är det här för en organisation, Strålskyddsstiftelsen alltså?”.
Sanna H.: ”Du, varför är de så kritiserade då, Strålskyddsstiftelsen?”, utan att beskriva vem/vilka som kritiserat och vad kritiken skulle bestå i.
Karl Herlin från SSM svarade diplomatiskt och korrekt att det får man prata med deras kritiker direkt om och att SSM inte delar Strålskyddsstiftelsens bedömning: ”utan våran bedömning är att det inte finns några vetenskapligt säkerställda hälsorisker med elektromagnetiska fält, under gällande referensvärden.”
Sanna H ställde då en ledande fråga: ”Betyder det då att de sprider falsk information, eller vad menar du?”
Karl Herlin: ”Ja det, det som de sprider med att det finns så att säga påvisade hälsorisker under gällande referensvärden det är inte någonting som vi har sett i våran samlade bedömning av den litteratur som finns.”
Efter det samtalet ringde Sanna H. upp ansvarig för den lokal där jag skulle tala och ifrågasatte att jag överhuvudtaget skulle få prata:
Med felaktiga påståenden, som att SSM skulle ”varnat för” att Strålskyddsstiftelsen ”sprider falsk information”, ”går emot vetenskap och sådär” och ”bedriver skrämselpropaganda” ifrågasatte hon att jag fick informera vid seminariet:
”… Amen Strålsäkerhetsmyndigheten som jag snackade här med tidigare, de varnar för att organisationen Strålskyddsstiftelsen, som låter nästan likadant ju, sprider falsk information. I kväll håller de ett öppet seminarium om hälsofarlig mobilnätstrålning på länssjukhuset Ryhov, i Jönköping. Strålsäkerhetsmyndigheten då, menar att organisationen sprider påståenden som saknar vetenskaplig grund. Helena Ågren är med nu, verksamhetschef område sjukhusstöd som också ansvarar för de här allmänna konferensrummen som används. Hur kommer det sig att ni låter den här organisationen ha ett öppet seminarium, i Länssjukhusets och regionens lokaler? …. men det här är ett öppet seminarium, helt gratis för allmänheten, det görs reklam för det, vem som helst kan gå dit – har ni inget ansvar då för vad som sägs och sprids i era lokaler?….Hur tänker du själv, när du hör att den här organisationen kritiseras för att, ja till exempel bedriva skrämselpropaganda, och att de går emot vetenskap och så där, att det hålls ett öppet seminarium nu i kväll?”
Till saken hör att den som bemödar sig med att besöka vår webbsida upptäcker att den är fylld av forskningsreferenser och hänvisningar till forskares bedömningar. Vi går alltså inte alls ”emot vetenskap och så där”.
Förändringen
Det var något som förändrades redan under åren 2014-2015. Det var som om en mörk rullgardin rullades ner vilken effektivt stängde ute objektiv information om risker med den trådlösa teknikens strålning. Den här förändringen skedde ganska snabbt. Det fanns inte längre någon möjlighet att få fram fakta som motsade myndigheternas och telekombolagens försäkringar om avsaknad av hälsorisker. Jag vet inte vad det var som fick medierna att på kort tid ändra sin attityd och stänga dörren för kritiker. Jag hade två år tidigare (år 2012) startat Strålskyddsstiftelsen, för att därifrån arbeta vidare med bland annat information om forskning och hälsorisker på området. Vi rapporterade om ny forskning, sammanställde faktablad med forskning och redovisade många forskares ställningstaganden. Under 2013 var vi ganska framgångsrika med att få ut information i media.
Ett exempel på denna förändring 2014/2015 är när jag blev inbjuden till att tala i riksdagen på ett seminarium för riksdagsledamöter i mars 2015. Samma kväll som inbjudan gick ut ringde en journalist från Expressen kl. 18.00 på kvällen. Han frågade vad jag ansåg om att en riksdagsledamot från Vänsterpartiet var kritisk till att jag skulle få tala vid seminariet? Det var bråttom: artikeln skulle publiceras redan samma kväll. Uppenbarligen var detta lilla seminarium i riksdagens lokaler en både prioriterad och brådskande fråga för Expressenredaktionen. Artikeln publicerades tre timmar senare, åtta dagar före mitt seminarium, med den smutskastande titeln: ”Årets förvillare bjuds in till riksdagen”. Den innehöll påståendet att Strålskyddsstiftelsen skulle ”syssla med skrämselpropaganda utan stöd i forskning”. Jag fick endast möjlighet till en kort kommentar som låg längst ner i artikeln, när läsarna redan fått klart för sig att det var något mycket negativt att jag skulle få lämna information i riksdagen.
”Allvarligt anklagad”
Men artikeln i Expressen var inte den enda attacken som genast publicerades i riksmedia. Dagen därpå kom ytterligare ett kritiskt larm gällande min kommande presentation i riksdagen. Denna gång var det SVT Opinion som publicerade en anklagelseakt signerad barnläkaren (!) Mats Reimer. Reimer gjorde också gällande att det skulle vara farligt att låta mig tala, eftersom de riksdagsledamöter som arrangerat seminariet därmed skulle orsaka ”elfobi”. Det verkar alltså som att både Expressen och SVT hade tagit på sig en uppgift att så snabbt som möjligt publicera negativa artiklar om att riksdagsledamöter skulle få del av min information.
Jag hade själv under åren före 2014 publicerat ett antal artiklar på SVT Opinion utan problem och utan att redaktören någonsin begärde att korrigeringar skulle göras. SVT Opinion brukade även snabbt ge utrymme för genmäle. Men inte nu. Nu vägrade en ny redaktör, Terje Carlsson, att publicera min replik som jag hade skickat in till SVT Opinion redan dagen efter det publicerade angreppet från Mats Reimer. Han lät i stället Mats Reimer publicera ytterligare en kritisk artikel dagen före mitt seminarium. Den var ett svar på de båda seminarieansvariga riksdagsledamöternas replik. Efter en dryg vecka, dagen efter att seminiariet ägt rum, vägrade Terje Carlsson fortfarande att publicera min replik, trots att jag ändrat i innehållet flera gånger efter hans önskemål. Jag kontaktade då ansvarig chef, samhällschefen Mette Friberg på SVT, som även var ansvarig för Uppdrag Granskning, och redogjorde för vad som hänt. Friberg såg till att min replik blev publicerad direkt, endast någon timme senare. Mindre än ett år senare fråntogs Friberg ansvaret för Uppdrag Granskning och hon lämnade SVT.
I ett brev till Mette Friberg där jag tackade för hennes snabba hantering av ärendet beskrev jag hur SVT Opinions redaktör Terje Carlsson i samtal påstått att jag var ”allvarligt anklagad” med motiveringen att jag hade en uppfattning i en kontroversiell fråga. Jag skrev till Friberg: ”Men det är särskilt i kontroversiella frågor som SVT ska förhålla sig opartiska, eller hur? Frågan om risker med strålning från trådlös teknik anses ”kontroversiell”. Därför är det viktigt att båda sidor får komma till tals…..Varje artikel från vår organisation ses som en risk för telekomindustrin. Varje angrepp på vår trovärdighet och våra möjligheter att förmedla vår information är en vinst för densamma. Det är tyvärr så det är. Det handlar om företagens strategier för att försvara sina miljardvinster”
SVT: ”Mindre farligt än att stå ute i solljus”
Efter detta fortsatte dörrarna till medierna att vara stängda. Om trådlös teknik nämndes så var det i positiva ordalag eller så intervjuades någon tjänsteman från Strålsäkerhetsmyndigheten som påstod att forskningen inte ”säkerställt” några hälsorisker. Om jag någonsin kontaktades av SVT, SR eller de större medierna så var det för att smutskasta, förlöjliga eller med syfte att hävda att det handlade om tro på konspirationsteorier. Exempelvis i SR:s Bota mig!. Inför det programmet intervjuades jag i 90 minuter av programledaren men trots den långa intervjun fick jag inte möjlighet att kommentera (den felaktiga) kritiken som framfördes i SR mot Strålskyddsstiftelsen. Detta trots att det gick en hel månad mellan intervjun och sändningen av programmet. Ett annat exempel är magasinet Filter där jag inte heller fick möjlighet att kommentera felaktig kritik mot Strålskyddsstiftelsen trots att journalisten ställde frågor till mig inför publiceringen som handlade om hur jag lärt känna Anders Sydborg – huvudpersonen i artikeln. Mina svar verkade inte ha passat in i Filterartikelns hårdvinkling, eftersom de inte fick plats i artikeln. Det hör till god journalistisk sed att låta en kritiserad part få bemöta kritiken.
När jag tackade nej till att delta i Svenska Dagbladets artikelserie om konspirationsteorier, publicerade SvD i stället en artikel om en anonym persons pappa som tror att 5G är skadligt och inte längre intresserar sig för sin familj: ”konspirationsteorierna har tagit över honom”. Jag passade inte in i ”upplägget och vinkeln” förklarade journalisten, efter att hon gjort en intervju med mig och jag därpå tackat nej till deltagande efter att ha insett att journalisten inte avsåg att göra en seriös artikel om strålningsfrågan: ”Efter att ha talat med min redaktör gör vi så att vi steker denna artikelidé, det fungerar helt enkelt inte med upplägget och vinkeln.”
Jag hade insett att den planerade artikeln sannolikt var en del i en serie hårt vinklade artiklar om konspirationsteorier som publicerades under en kortare period i DN och Svenska Dagbladet. Artiklarna sammanföll tidsmässigt med MSB:s orwellska rapport om konspirationsteorier, som publicerades en månad tidigare, hopsnickrad av underrättelseofficeraren och frimuraren, professor Andreas Önnerfors. Såväl Andreas Önnerfors som beställaren av MSB:s rapport intervjuades i artikelserien, som gjorde antydanden om att de som tror på konspirationsteorier om bland annat 5G skulle utgöra ett ”potentiellt allvarligt hot mot samhällets säkerhet, mot liv och hälsa samt samhällets funktionalitet”.
Inför utbyggnaden av 5G, år 2019-2020, förvandlades de stora medierna inklusive SVT och SR till rena propagandakanaler för telekombolagen. Tekniken lovordades och kritiker förtalades. En professor från Ericsson, Per Ödling, fick oemotsagt påstå i SVT att kritikerna bestod av en ”foliehattsrörelse” och outbildade personer, främst kvinnor. Han antydde att främmande makt kunde vara inblandad i att ”uppvigla befolkningen”: ”Det finns inget stöd att något av detta skulle vara farligt. Du kan vira kroppen runt en mobilsändare, och det är ändå mindre farligt än att stå ute i solljus.”
SVT hade i en tidigare artikel uppgett att 5G-kritikerna skulle ha kopplingar till ryska statsmedier och vara en del i en rysk antivästkampanj. Som delbevis på det nämndes att Strålskyddsstiftelsen på Facebooksidan delat ett reportage om 5G från RT i USA vid ett tillfälle! Artikeln med Ödling från Ericsson illustrerades med bilder från Strålskyddsstiftelsens webbsida. Vi fick inte bemöta påståendena i SVT.
Det hade nu blivit norm på SVT/SR att angripa utan att den kritiserade parten fick bemöta kritiken, i strid med tidigare journalistisk god sed och public service regler.
Who benefits?
Varför och hur har denna förändring inom medierna kunnat ske? Det är tydligt att det förändrade arbetssättet speglar en framgångsrik påverkan överlag från de dominerande telekomintressenterna i just den här frågan. I flera telekombolags årsredovisningar framgår att dessa bolag betraktar information om hälsorisker och ny forskning som visar på risker med strålning från mobiltelefoni som ett hot mot bolagets vinstutveckling.
År 2003 avslöjade jag och Marica Lindblad att Strålsäkerhetsmyndigheten, som då hette SSI – Statens strålskyddsinstitut, efter ett kritiskt reportage i SVT:s Uppdrag Granskning anlitat de största telekombolagens PR-byrå Kreab. Kreab startades 1970 och beskriver på sin hemsida att de ”har …byggt upp en unik erfarenhet av att hantera komplicerade och känsliga kommunikationsutmaningar” samt ”Vi tar oss framförallt an uppdrag som är komplexa och där stora värden står på spel”. Avslöjandet om att SSI anlitat Kreab slogs upp på ett uppslag i Aftonbladet. I den handlingsplan, med arbetsnamnet ”Vaccinera mot myter”, som Ericssons, Telias och 3:s PR-byrå utarbetade framkom att SSI skulle ”elitutbilda” journalister. Det framgick även av handlingsplanen och av e-postkorrespondens att det var angeläget för industrin att allmänhetens förtroende för SSI inte skadades:
”När basen för SSI:s budskap och kommunikation är lagd i och med att SSI har ett budskap att driva och kan svara på svåra frågor så rekommenderar vi SSI att ”elitutbilda”. Med ”elit” menar vi handläggande tjänstemän i kommuner och landsting, samt specialiserade journalister och journalister i länens lokalpress.”
Efter att avslöjandet om SSI:s samarbete med Kreab publicerades i Aftonbladet i augusti 2003 stoppades projektet – åtminstone utåt sett. Samarbetet med Kreab var uppenbarligen inte bra för bilden av SSI som en från industrin oberoende myndighet.
I min bok Mobiltelefonins hälsorisker som gavs ut år 2010 beskrev jag vad som sades på ett seminarium i Italien, arrangerat av EU-kommissionen år 2007 vilket möjligen också kan bidra till att ge en bakgrund till den förändring som ägt rum. På seminariet deltog representanter för myndigheter, industrins experter, telekomindustrin, PR-byråer och tjänstemän från EU-kommissionen. Telekombolagens representanter utgjorde en tredjedel av deltagarna. Från Sverige deltog representanter för Strålsäkerhetsmyndigheten, deras PR-byrå och professor Anders Ahlbom från KI, ordförande för samtliga expertgrupper i ämnet i Sverige.
Viktigt att förhindra farlig information
På seminariet framfördes följande ståndpunkter:
Det är viktigt att förhindra att människor hinner bilda sig en egen uppfattning om riskerna med strålning från trådlös teknik.
Det är därför viktigt att förse människor ”i rätt tid med rätt information”.
Det är viktigt att undvika den ”farliga strategin” att låta kritiker delta i debatter eftersom ”de kan tas på allvar”.
Några år senare hade jag ett kort möte med Rolf Stengårdh, då chef för SR:s program Ekot Granskar, för att presentera ett researchmaterial. Innan jag hann börja presentationen sade Stengårdh att han var tveksam till om hans redaktion skulle göra något inslag på basis av materialet eftersom det ”alltid blir så starka reaktioner” när de tog upp ämnet. Jag tolkade det som att de starka reaktionerna bestod av den spärreld som redaktioner kan utsättas för om en inflytelserik part (exempelvis telekombolagen) anser att informationen är skadlig för deras verksamhet.
”De köper tystnad, de köper apati”
Har jag några bevis för det? Nej, men jag vill lämna några exempel såväl från media som från den politiska världen. Jag har själv bevittnat hur en tjänsteman vid Europeiska miljöbyrån, ett EU-organ, blev utsatt för en spärreld från telekomrepresentanter efter ett seminarium i Bryssel. Tjänstemannen hade under sin presentation framfört gentemot telekomindustrin kritiska ståndpunkter. Telekomrepresentanterna verkade tro att de kunde omvända tjänstemannen genom att stå i en ring runt honom och en efter en skrika åt honom att ”det finns inga risker” och ”du har fel”.
Dåvarande borgmästaren för San Fransisco, Gavin Newsom, sade, efter att staden fick backa från ett lagförslag om att konsumenter skulle få enkel information vid köp av mobiltelefoner om hur de kunde minska sin exponering för strålning, att telekombolagen ”köper tystnad, de köper apati, de köper politiker”.
En journalist på en tidningsredaktion berättade för mig år 2013 att redaktionen, inklusive chefredaktören, under flera dagar utsattes för en storm av kritik i form av telefonsamtal och mail efter att tidningen publicerat en intervju med mig. I den publicerade artikeln berättade jag om forskning och hälsorisker. Journalisten upplevde de efterföljande reaktionerna som mycket obehagliga. En månad senare avskedades chefredaktören. Jag vet inte om det hade något samband med den kritiserade artikeln en månad tidigare.
Inte bara i Sverige
Den amerikanska prisbelönade och välkända journalisten Sharyl Attkisson beskriver i boken Slanted hur medierna genomgått stora förändringar under senare år. I allt större grad filtreras information så att endast den ”korrekta” uppfattningen förmedlas och beskrivningar görs utifrån mäktiga intressens önskemål. Man censurerar nyheter och förbjuder vissa fakta. Medierna har enligt Attkisson till en skrämmande stor andel anammat ett arbetssätt som går ut på att övertyga allmänheten att de inte behöver eller förtjänar tillgång till all information, utan endast det som mäktiga intressen anser vara lämpligt.
Hon beskriver att reportrar har ett särskilt ord för detta: “Narrativet” (berättelsen). Narrativet bestäms i sin tur av inflytelserika individer. I boken The Smear: How Shady Political Operatives and Fake News Control What You See, What You Think, and How You Vote, beskriver hon dessutom hur medierna förvandlats till en veritabel smutskastningsapparat genom att låta mäktiga aktörer och företag få mainstreammedia att bedriva desinformation, rykten och smutskastningskampanjer.
Det som Attkisson beskriver är väl överensstämmande med det som skett i svenska mediers hantering av strålningsfrågan.
Sharyl Attkisson är inte vem som helst. Hon är en av USA:s mest kända undersökande journalister, författare och TV-programledare. Hon arbetade som grävande reporter på CBS News mellan 1993 och 2014. Hon har tidigare också arbetat på CNN och inom lokal-tv. Attkisson har vunnit flera Emmy-priser och ett Edward R. Murrow-pris för undersökande journalistik.
Konsekvenserna
Konsekvenserna av mediavärldens förändring, som Attkisson så väl beskriver och som jag själv observerat under det senaste decenniet, är förstås förödande för ett demokratiskt samhälle.
Demokrati bygger på att medborgarna kan hålla makthavare ansvariga. Om medierna inte granskar makten, riskerar felaktigheter, korruption och maktmissbruk att förbli oupptäckta. En fri och oberoende press fungerar därför som ett slags kontrollmekanism som stärker transparens och ansvarstagande. I frågan om strålningens hälsorisker, granskas aldrig Strålsäkerhetsmyndighetens, telekombolagens eller regeringsföreträdares påståenden. I stället framhålls de, i synnerhet myndigheternas påståenden, som om de vore sanningsministerium likt ett orwellskt system.
Medierna ska vara den tredje statsmakten i en demokrati, innebärande i huvudsak följande:
- De ska vara den del som granskar makten. De ska kontrollera och granska politiker, myndigheter, företag och andra maktcentra. Genom undersökande journalistik kan de avslöja missförhållanden, korruption och maktmissbruk.
- Medierna har också en viktig roll i att informera människor för att de ska kunna fatta välgrundade beslut i olika frågor. Människor behöver få ta del av objektiv information, de behöver få båda sidor i frågor som kännetecknas av olika uppfattningar, så som i strålningsfrågan.
- Medierna ska vara en arena för debatt. De ska låta olika åsikter och perspektiv komma till tals. De bör vara en mötesplats där olika samhällsfrågor kan diskuteras och prövas.
- Medierna ska granska samhällsutvecklingen. Utöver att rapportera vad som händer, exempelvis med människor som skadas av utbyggnaden av 5G eller införandet av smarta elmätare, ska medierna hjälpa människor att förstå sammanhang, konsekvenser och olika perspektiv på komplexa frågor.
- Medierna ska ge röst åt medborgare och minoriteter. Ett demokratiskt mediesystem ska inte bara spegla makthavarnas perspektiv utan också lyfta fram erfarenheter och medborgarnas perspektiv.
Bidrar till skadlig samhällsutveckling
Genom censuren eller smutskastningen av kritiker och det ensidiga förmedlandet av telekombolagens och myndigheternas påståenden, förstärks en felaktig dogm: att strålning från trådlös teknik är ofarligt. Det leder i sin tur till att allt fler kan komma att skadas i onödan eftersom skydds- och försiktighetsåtgärder inte vidtas. Lennart Hardell och jag har rapporterat att barn och ungdomar i ökande grad lider av minnes- och sömnproblem, vilket har sammanfallit med barns ökande exponering för strålning under det senaste dryga decenniet. Båda är två tydligt visade effekter.
Trots att över 2 200 studier nu visar att denna form av strålning påverkar nervsystemet, skadar cellers DNA och orsakar oxidativ stress, är den rådande uppfattningen, som medierna bidragit till, att det skulle saknas forskning som kunnat visa skadliga effekter.
Den felaktiga bild som medierna förstärker leder också till att en flod av allt mer strålande skadlig teknik släpps ut på marknaden, utan nödvändig reglering och kontroll av dess skadlighet, i stället för att säkrare och mindre skadlig teknik utvecklas. Vi växlar med medias hjälp in på ett felaktigt teknikutvecklings- och folkhälsospår.
Allt fler skadas i det fördolda när medierna är ovilliga eller inte får beskriva det som händer med människorna i verkligheten. Människor som skadas blir rättslösa eftersom den rådande normen bland kommuner, myndigheter, sjukvården och rättssystemet är den som medierna bidragit till att skapa. De som kontaktar mig, efter att de fått en 5G-antenn nära sin bostad eller blivit påtvingade en ”smart” strålande elmätare i sitt hem, och därpå utvecklat strålningsrelaterad ohälsa, är ofta uppriktigt chockade över den rättslöshet och likgiltighet som de konfronteras med.
Historien har visat att media kan vara drivande bakom att avslöja missförhållanden och korruption samt att avslöja miljö- och hälsoskandaler, vilket sedan lett till positiva förändringar. Ett historiskt exempel är debatten om Hormoslyrbesprutningarna på 1970-talet där media och kritiker tillsammans framgångsrikt tidigt drev fram ett förbud, trots att ansvarig myndighet och industri gemensamt motsatte sig förbudet. Dioxin i Hormoslyr blev slutligen klassat som cancerframkallande för människa år 1996.
Medierna ska vara demokratins försvarare – inte tvärtom. Under senare år har jag alltmer fått känslan av att medierna övergått till att bli en del av ett orwellskt samhällssystem, där myndigheter av medierna betraktas som sanningsministerium.
Vi behöver få tillbaka medier som granskar staten och den ekonomiska makten och som återger båda sidors argument på lika villkor i frågor som kännetecknas av kontroverser. Vi behöver medier som har som ambition att inte låta sig påverkas av starka ekonomiska eller politiska intressen. Vi behöver få tillbaka medier som granskar möjlig korruption, inom forskning, inom regeringskansliet, inom myndigheter. Vi behöver även medier som granskar medierna – den tredje statsmakten.
Mona Nilsson, Strålskyddsstiftelsen
