Hur länge kan vi acceptera att bli betraktade och behandlade som biologiska robotar i ett meningslöst universum? Del 2

Vikten av att återerövra själen

av Ann-Sophie Wallenborg

Denna text ingår i en serie med två delar. Här hittar du del 1

Kunskaper om NDU:er, men också möjligen om andra “övernaturliga” fenomen som också innebär en drastiskt förändrad syn på medvetandet kan, av allt att döma, inte minst i förlängningen, ha en stor och avgörande betydelse i människors liv och även spela en roll när det gäller deras psykiska hälsa. Effekten verkar vara sådan att den förändrade synen på vad livet verkligen är inverkar på vad vi kommer att värdesätta och därmed på hur vi förhåller oss till andra människor, oss själva och planeten med allt dess livsformer i stort. Kort sagt kommer sådana kunskaper sannolikt att ändra många människors sätt att verka i världen så att de i högre grad än tidigare kan utgöra en positiv kraft.

Åtskilliga studier visar att människor som själva haft en NDU, eller annan kraftfull mystisk upplevelse, har svårt att återgå till det liv som innan upplevelsen kändes acceptabelt eller till och med som ett gott liv. Inte sällan gör de radikala förändringar när det gäller både arbete och livets allmänna riktning. I synnerhet är drivkraften att på något sätt vara till verklig nytta för andra människor och för världen i stort ofta stark, medan andra aktiviteter känns helt omöjliga att fortsätta med eftersom de skaver så mot de nya insikterna.

Visserligen kan vi självklart inte vänta oss att de som “bara” har “smittats” av det “gynnsamma viruset” (för att använda NDU-forskaren Kenneth Rings sätt att uttrycka det) kommer att genomgå lika omedelbara och radikala förändringar som de personer som haft en direkt upplevelse, men att en förändring sker kan vi sannolikt utgå ifrån utifrån de ändrade värderingarna som hos många alltså verkar vara en följd av att ta del av kunskaperna om NDU:er och de djupa insikter som förmedlas i dessa. Inte minst är utanför kroppen-upplevelser, vid vilka syn- och hörselintryck överensstämmer med de av vittnen beskrivna – vid den exakta tidpunkten som personen varit medvetslös och utan puls – svåra att bortförklara som hallucinationer också för de tämligen djupt förankrade i den materialistiska/mekanistiska världsbilden. Att dessa upplevelser skulle utgöra just hallucinationer, orsakade av förändrat blodflöde hos en hjärna som är drabbad av syrebrist, är annars den vanligaste, men ack så haltande medicinska förklaringen till dessa fenomen. I själva verket finns mycket få gemensamma drag hos en NDU med en hallucinatorisk upplevelse om man på allvar beaktar både enskilda karakteristika och därtill den transformerande kraften som erfarenheten har på den drabbade. Det faktum att det i litteraturen också finns åtskilliga beskrivna fall där sedan födseln blinda personer ser i utanför kroppen-tillståndet (och vars iakttagelser senare kunnat verifieras) är ännu ett exempel på hur det reduktionistiska synsättet misslyckas katastrofalt med att ge en trovärdig förklaring till fenomenen.

Kenneth Ring och Sharon Coopers bok som redogör för fallstudier om nära döden-upplevelser och utanför kroppen-upplevelser hos blinda.

Problemet är dock att inte tillräckligt många exponeras för kunskaperna. Om bara ett väsentligt större antal människor än i dagsläget skulle få tillgång till en mer fördjupad förståelse för dessa fenomen, tänker jag mig att många (om än långt ifrån alla – vissa skulle initialt ha svårt att handskas med den kognitiva dissonansen och vända det hela ryggen eller ägna sig åt aggressiv diskreditering av studierna) skulle ändra perspektiv på existensen på ett sätt som skulle vara till gagn för vår sargade planet och dess invånare på så många områden att det kan vara svårt att föreställa sig konsekvenserna om hundra år om det skedde ett “massuppvaknande” i nutid.

Hur skulle sådana gemensamma insikter som upphäver myten om separation ändra våra prioriteringar och vårt sätt att leva? Hur skulle vår relation till naturen och andra livsformer ändras när vi öppnar oss för ökad förståelse för medvetandets egentliga natur och att vi genom det står i kontakt med allting annat? Hur skulle det inverka på vårt sätt att relatera till varandra när vi i grund och botten i samspelet med andra bara möter en annan version av oss själva? Med verklig kunskap om Livspanoramat skulle ju till exempel våldshandlingar kännas en omöjlighet för de flesta individer och sannolikt också många kränkningar av andra slag. Skulle mer genuint samspel och mer meningsfulla interaktioner även med främlingar kunna främja känslan av gemenskap och således minska den i vår tid utbredda ensamheten? Skulle frågor om livets mening kunna vara ett självklart samtalsämne och inte något som uppfattas generande intimt eller som ett tecken på svaghet eller omognad eftersom frågeställningarna helst borde ha övergivits redan i tonåren? Skulle ändrade livsprioriteringar, samspelsmönster och känsla av att stå i kontakt bidra till minskad stressupplevelse i allmänhet i förlängningen? Hur skulle det påverka våra val av arbete? Skulle behovet av ständiga distraktioner som ett sätt att avleda stress/oro-/ångest och andra obekväma känslor vara lika utbredd om upplevelsen av mening och sammanhang ökade? Hur skulle det påverka vår konsumtion i allmänhet och synen på underhållning i formen av ändlöst skärmstirrande (båda företeelserna är ju i stor utsträckning distraktioner)? Hur skulle det inverka på synen på och behandlingen av psykiatriska tillstånd, där den centrala idén bakom varje åtgärd idag inte sällan är att manipulera transmittorsubstanser? Hur skulle en förändrad syn på medvetandet som den primära beståndsdelen i universum inverka på behandlingsformer för somatiska tillstånd? Och inte minst högaktuellt: om våra kroppar inte betraktades som maskiner, utan som ett uttryck för medvetande och för sitt syfte fulländade i sig själva, skulle vi då upplåta dem för teknologi som ytterligare kommer fjärma oss från vår essens och slå oss helt ur kurs?

För egen del ser jag framför mig – om vi faktiskt lyckas återerövra vår själ (utan att vi låter den kapas av religiös dogmatism igen, märk väl!) – en självförstärkande god spiral som har potential att – över tid – ta mänskligheten och därmed hela världen till en plats där ökad samklang mellan alla jordens väsen och jorden själv råder (men självklart inte helt utan problem och konflikter), till skillnad från dagens teknokratiska dystopi.

Visserligen befinner vi oss ju redan i en tid av ett högst påtagligt större uppvaknande. Allt fler människor har under senare år faktiskt kommit till insikt om en andlig dimension av tillvaron, många gånger som ett resultat av just de krafter som som verkar vilja att mänskligheten ska bli medvetna om allt annat än just detta; krafter som istället vill att vi ska vara rädda för allt möjligt: farsoter, klimatkrisen, terrordåd, världskrig och dessutom för “de andra” med farliga åsikter som finns mitt ibland oss och sägs öka riskerna för just det fruktade. Allt för att vi ska känna oss små, ständigt skuldmedvetna och befinna oss i permanent misstro mot varandra. Alltjämt vingklippta. Inte fria. Alltjämt okunniga och vilsna. Inte upplysta. Så som fallet varit tidigare under historien, med skillnaden att hela världen på en och samma gång nu är skådeplatsen för det som sker.

Processen skulle dock behöva skyndas på väsentligt eftersom vår situation börjar bli alltmer akut. Hur skulle ett sådant påskyndande kunna komma till stånd? Hur kan vi kringgå de förmodade grindvakterna inom de viktigaste arenorna som gör det omöjligt att ge seriöst utrymme till NDU:er, och andra företeelser som implicerar en ny syn på medvetandet (fastslagna i enlighet med den högt aktade vetenskapens metoder, men likväl ignorerade), inom media, på universiteten, i skolorna? Hur kan vi överlista de som har herraväldet inom dessa arenor och som omöjliggör den allra oskyldigaste, nyfikna diskussion – i alla fall i ett forum som når ett större antal åhörare – kring att dessa fenomen utmanar det centrala grundantagande inom den materialistiska/mekanisktiska världsbilden (medvetandet som en biprodukt av materia/hjärnan) och vad detta vill säga om medvetandets upprinnelse och faktiska natur?

Ibland intalar jag mig att det dock finns skäl att känna lite optimism över sådant som borde betraktas som genombrott: Dokumentärserier på temat liv efter döden, så som exempelvis Surviving Death, baserad på journalisten Leslie Keans bok med samma namn (och med undertiteln: a journalist investigates evidence for an afterlife) och Life After Death with Tyler Henry figurerar numera på streaming plattformar som Netflix. Även Netflix-dokumentärserien How to Change Your Mind (baserad på Michael Pollans bok med samma namn) om bland annat läkekraften i psykedelika är ju ett exempel på en öppning för en ny syn på medvetandet. Problemet med dessa produktioner är dock ofta ändå inramningen (innehåller inte sällan en del effektskapande och “flummiga” inslag som kan avskräcka) och att de utgör en del av underhållningsindustrin. Något som människor tittar på och kanske finner intressant, men som många sedan lämnar bakom sig så snart man knappat sig vidare till nästa intresseväckande program. Det är som om att ingen verklig tyngd kan ges åt ämnet så länge det stannar på underhållningsarenan. Därmed inte sagt att program som dessa inte kan ha betydelse för att accelerera uppvaknandet på sikt.

Det jag vill återkomma till är att vi skulle behöva göra någonting snarast för att ge uppmärksamhet åt frågan på ett nytt sätt och kanske lyckas kringgå den där muren.

Som det är nu domineras världen av en mycket destruktiv trosuppfattning – en religion utan själ och ande som maskerats i vetenskaplig terminologi. Kostnaden i liv av alla former är oerhörd. Jag tänker att återerövrandet av själen och förkastandet av idén om att vi skulle vara biologiska robotar i ett meningslöst universum kanske är den springande punkten som vi i första hand behöver fokusera om vi vill göra motstånd mot den utveckling som vi ser världen går mot idag. Med den faller många andra manipulationer.

Jag tänker på alla nätverk av hängivna forskare och andra akademiker som viger sina liv åt detta ämne, alla nära döden-upplevare som har som sitt livskall att sprida kunskaperna från sin NDU, alla Youtube-konton och poddar som ägnar sig åt andliga teman som har miljontals följare, alla de människor som är med i intressegrupper på facebook med många tusentals medlemmar och de människor som jag också träffat i vardagen som delar övertygelsen om att världens problem är att mänskligheten skurits av från kontakten med sin andliga källa, sin essens.

Vi är helt enkelt många som är medvetna om att den världsbild som vi blir matade med inte stämmer. Hur skulle det vara om vi pratade om detta oftare i vardagen, inte bara med personer som vi vet delar vår uppfattning, utan också med dem som vi inte känner så väl? Risken att bli uppfattad som konstig är värd att ta när man tänker på de möjliga vinsterna: det vill säga att mottagaren kan komma att öppna sig för att utforska en alternativ syn på verkligheten eller att det till och med visar sig att man råkar vara överens i denna fråga och att man kanske kan ge varandra inspiration till att just fortsätta prata om detta viktiga ämne i flera inte helt självklara sammanhang. Kanske är det just i det lilla sammanhanget som vi får arbeta. I dessa samtal kan sedan kunskaperna om medvetandet spridas och få ringar på vattnet, utan att behöva ta vägen via media.

Det vinnande bidraget i Bigelows tävling:

Beyond the Brain

För vidare information:

The Galileo Commission är ett nätverk av forskare, akademiker och andra engagerade personer som arbetar för att häva den förhärskande materialistiska vetenskapssynen till förmån för ett nytt paradigm som grundar sig på en utvidgad förståelse för medvetandets roll i universum.

Ann-Sophie Wallenborg är psykolog med erfarenhet från psykiatri, primärvård och skola. Hon har intresserat sig för medvetandet och livets mening sedan övre tonåren.

Referenser:

1. Charles Flynn, After the Beyond (Englewood Cliffs, NJ: Prentice Hall, 1986).
2. Kenneth Ring, “The Impact of Near-Death Experienceson Persons Who Have Not Had Them: A Report of a Preliminary Study and Two Replications”, Journal of  Near-Death Studies 13(4) (1995), 223-35.

3. Kenneth Ring, The Omega Project (New York:William Morrow, 1992).
4. Tassell-Matamua, N., Lindsay, N., Bennett, S.,Valentine, H., & Pahina, J., “Does Learning about Near-Death Experiences Promote Psycho-Spiritual Benefits in Those Who Have Not Had a Near-Death Experience?”, Journal of Spirituality in Mental Health 19 (2) (2017), 95-115.

5. Glenn E. Richardson, “The Life-after-DeathPhenomenon”, Journal of School Health 49(8) (1979), 451-53.
6. Mette Marianne Vinter, “An Insight into the Afterlife?Informing Patients about Near Death Experiences”,Professional Nurse 10(3) (1994), 171-73.
7. Bruce J Horacek, “Amazing Grace: The Healing Effectsof Near-Death Experiences on Those Dying and Grieving”,Journal of Near-Death Studies 16(2) (1997), 149-61.
8. John M McDonagh, “Introducing Near-Death ResearchFindings into Psychotherapy”, Journal of Near-Death Studies 22(4) (2004), 269-73.
9. Engelbert Winkler, “The Elias Project: Using TheNear-Death Experience Potential in Therapy”, Journal of Near-Death Studies 22(2) (2003), 79-82.