Orädd och oberoende journalistik.

Hur länge kan vi acceptera att bli betraktade och behandlade som biologiska robotar i ett meningslöst universum? Del 1

Om kunskaperna om medvetandet som trycks undan – och vad som går förlorat

av Ann-Sophie Wallenborg

Lasses farfar är död. Så hette en barnbok som jag hade i min bokhylla under barndomen på 70-talet som jag minns att jag plockade fram och bläddrade i under samma period som det islandskap bredde ut sig inom mig som jag långt senare förstod var en del av den så kallade 9-årskrisen; livet skulle bli svårt hade jag insett, med alla relationsmässiga missförstånd, grymheter och obegripligheter som ständigt tycktes göra sig gällande i vardagen, både i skolan och på andra platser. Och dessutom var jag sedan länge medveten – via tv och kvällstidningar, men också via vanlig hörsägen – om alla möjliga verkliga katastrofer som en människa kunde drabbas av. Ingenting i livet var självklart och döden lurade överallt. Det gick aldrig att känna sig säker.

Det var inte första gången jag tittade i den där boken om Lasse och hans farfar – det var ju en verklig småbarnsbok som av något skäl inte hade rensats ut från bokhyllan – men det enda faktiska minnet som jag har av att jag faktiskt läste den är av någon anledning från den tiden. Gissningsvis var det på grund av att jag befann mig i en existentiell kris som den egentligen alltför barnsliga boken på nytt väckte mitt intresse, för genom att berätta om döden förstod jag ju att den också hade något att säga om livet.

Sannolikt hade boken om Lasse införskaffats av någon av mina föräldrar för att jag skulle kunna sätta mig in i den känsliga frågan om livets ändlighet på ett sätt som kändes pedagogiskt och tryggt. För det måste ju ha varit författarens avsikt: att försöka göra döden mer begriplig och mindre skrämmande.

I efterhand, som vuxen, har jag tvärtom varit fylld av djup förebråelse inför hur ämnet behandlades: Lasses farfar var död, fick man veta, eftersom han hade blivit utsliten och slutat fungera, precis som en gammal cykel som till sist blir obrukbar. Han låg nu i jorden och kände ingenting alls. För farfar var ju endast sitt stoft och snart skulle detta förvandlas till jord, just så som löven som fallit från träden blev jord efter en tid. Men – och här förmedlades det mest trösterika budskapet till barnen som boken ur sin ateistiska synvinkel kunde frambringa – ur jorden växer kanhända så småningom olika slags blommor, och då kan man se det som att det finns en liten bit av farfar kvar i de där blommorna. Så försökte i alla fall Lasse tänka, när han på bokens sista sida, med en min som på en och samma gång framstår som både ledsen och rädd, syns vinka till en liten blåsippa och viska ”Hej då, farfar”.

Jag vet inte hur författaren tänkte att det gick för Lasse sedan, men när jag tittar på Lasses ansiktsuttryck ser jag mitt eget känslotillstånd såsom jag förnam det i mitt inre under lång tid framöver. För den där 9-årskrisen ville inte helt ge vika i mitt fall, utan gled i stället så småningom över till tonårens och tidiga ungdomsårens depression, då självmordstankar varvades med dödsångest på så gott som daglig basis, utan att det kändes särskilt paradoxalt; livet var obegripligt, grymt och meningslöst och det fanns ingenting att hålla i handen.

Nu menar jag så klart inte att just boken om Lasses farfar på något sätt var avgörande för utvecklingen vad gäller mitt psykiska mående, men den illustrerar så väl andan i vår tid, då som nu, och hur så många av oss – som inte samtidigt fått med oss alternativa perspektiv via exempelvis familjen – redan mycket tidigt, i koncentrerad form, tvingats insupa föreställningen om att en människa, eller ett djur för den delen, inte är mer än sin fysiska kropp, fullt jämförbar med en mekanisk tingest eller en maskin. Redan på 70-talet var ju Gud och mystiken sedan länge utrensade på bred front i vårt samhälle och människan förväntades förlita sig enbart på vetenskapen och framsteget. Detta skulle barnen tidigt bli varse – redan innan skolåldern tydligen – och inte göra sig några illusioner om mening och makt bortom människans egen. Vill man göra en välvillig tolkning kanske det var en världsbild som – såsom aldrig förr tidigare – var tänkt att ingjuta optimism och handlingskraft i människor: Du har bara det här livet, ta vara på det! Eller så finns det skäl att misstänka andra grunder till den djupt begränsande och i själva verket destruktiva livssyn som propagerades och alltjämt propageras under den förrädiska täckmanteln att vi aldrig varit friare och mer upplysta.

_______

Av en händelse, jag tror det var via något Youtube-inslag, fick jag i januari 2021 veta att den amerikanske dollarmiljardären Robert Bigelow låtit utlysa en tävling, i vilken den person som på det mest övertygande sättet, bortom allt rimligt tvivel, i en uppsats kunde redogöra för att medvetandet överlever döden, skulle erhålla en prissumma på 500 000 dollar. Även en andra- och en tredjepristagare skulle koras. Endast forskare som ägnat minst fem år åt studier rörande medvetandet var behöriga deltagare. Domarna utgjordes av en grupp av fem personer: Jessica Utts, professor i statistik; Harold Puthoff, teoretisk fysiker; Jeffrey Krippal, professor i filosofi och religion; Leslie Kean, journalist; Christopher C Green, neurolog. Bigelow har själv beskrivit att syftet med tävlingen var att skänka uppmärksamhet till frågan om huruvida det existerar ett liv efter döden och därtill lyfta fram det omfattande forskningsmässiga stöd som redan finns i ljuset. Den första november 2021 skulle pristagarna tillkännages.

Nyheten om tävlingen gjorde mig upprymd. Syftet med tävlingen kändes så välbehövt efter min egen mångåriga frustration över att kunskaperna som faktiskt existerar inte kommer allmänheten tillkänna. Skulle den mur av av motstånd som hindrat seriös rapportering kring utforskandet av denna frågeställning nu ge vika? Kanske var den rentav bara inbillad?

För att få en uppfattning om i vilken mån tävlingen fått någon publicitet i media genomsökte jag nätet inklusive youtube. Det visade sig att den faktiskt rönt en del intresse i  mainstream-tidningar och även några nyhetsprogram runt om i världen i början av 2021.

https://www.independent.co.uk/news/world/americas/bigelow-e ssay-competition-afterlife-dea th-b1790932.html

https://www.nytimes.com/2021/01/21/style/robert-bigelow-UFOs -life-after-death.html

https://www.perthnow.com.au/technology/science/billionaire-off ers-huge-reward-for-proof-of-l ife-after-death-ng-b881777212z

https://www.dailymail.co.uk/news/article-9175113/Las-Vegas-m ultimillionaire-offers-1m-answ ering-life-death.html

https://www.dailystar.co.uk/news/weird-news/billionaire-offering huge-reward-anyone-23363 872

Mest uppmärksamhet i mainstream fick nyheten i lokala TV-kanalen KTNV channel 13 Las Vegas (där Bigelow själv är verksam).

Full interview with Robert Bigelow about contest

Full interview with judge Leslie Kean

Gard Jameson talks about Robert Bigelow’s essay contest

Bigelows och även domarnas optimism var också stor, fick man intrycket av i de intervjuer som gjorts: Nu skulle äntligen ämnet på allvar belysas offentligt och kanske också ha möjlighet att revolutionera vetenskapen och den förhärskande synen på medvetandet som genererat av hjärnan, vilket åtskilliga decenniers forskning rörande bland annat nära  döden-upplevelser, utanför kroppen-upplevelser, reinkarnationsminnen hos barn och extrasensorisk perception (ESP) fullständigt ju kullkastar.

I Sverige fick nyheten dock i detta skede mig veterligen ingen medial uppmärksamhet.

När november 2021 närmade sig och vinnarna skulle koras var jag förväntansfull. Själva tävlingens utlysande hade alltså, som framkommit ovan, faktiskt fått viss publicitet, inte så bred som man kan tycka att det borde ha funnits skäl för, men likväl viss uppmärksamhet i mainstream. Hur skulle det nu gestalta sig med den saken ifråga om det som borde vara mest intressant, det vill säga när det gäller vem som tilldelats priset och framför allt på vilka grunder? För mig hade nämligen just detta sistnämnda – alltså huruvida resultatet av tävlingen också skulle få uppmärksamhet – kommit att få representera det faktiska kvittot på i vilken utsträckning det inom media och viktiga samhällsintstitutioner existerar ett medvetet undertryckande av information som utmanar den materialistiska/mekanistiska världsbilden.

Mina sökningar inleddes mycket lovande: Till min förvåning uppmärksammade faktiskt Dagens Nyheter, om än i en mycket kort artikel, den första november att pristävlingen ägt rum och att vinnarna skulle offentliggöras på kvällen.

https://www.dn.se/varlden/miljoner-till-basta-beviset-for-ett-liv-ef ter-doden/

Förmodligen var artikeln troligen dock mest tänkt som kuriosa från DN:s sida, insåg jag emellertid snart, även om journalisten själv, Clas Svahn, verkar ha ett genuint intresse för “märkligheter”, såsom det uttrycks i presentationstexten om honom på DN:s webb. Utrymmet som artikeln fick var som sagt litet och någon uppföljning med redovisning av resultatet ägde aldrig rum. Inte heller i någon av de tidningar som i början av 2021 skrivit om tävlingen gjordes några uppföljande artiklar med presentation av vinnarna och motivering till att just de tagit hem priset. Undantaget var Canberra Times som faktiskt i februari 2022 publicerar en artikel som kort presenterar de tre pristagarna och deras respektive ingångar till ämnet och som dessutom tar upp problematiken kring vetenskapens begränsningar (med sina krav på att kunna påvisa kausalitet via replikerbara studier) när det gäller att söka svar på frågan om livet efter döden.

https://www.canberratimes.com.au/story/7610397/scientists-po nder-life-after-death/

Nedslagen kunde jag således efter mina eftersökningar konstatera att jag, liksom uppenbarligen arrangörerna själva, varit naiva som hyst några som helst förhoppningar om att idén med tävlingen skulle kunna bryta igenom den där muren som verkar omgärda frågeställningen och som hindrar att allmänhetens blickar på allvar riktas mot den. Att “muren” faktiskt existerar känner jag mig dock personligen numera övertygad om. För tydligen går det endast bra för mainstream-media att befatta sig med frågan om potentiellt liv efter döden under vissa villkor, såsom när den inramas som del av en kuriositet (excentrisk miljardär utlyser ovanlig tävling), men inför att verkligen belysa vad som stödjer ett sådant antagande, väjer man och blir med några få undantag helt stumma.

Föreställningen om att livet i utgångspunkten är meningslöst (och beroende av den mening vi själva rationaliserar till det), alternativt att det är ett fåfängt företag att söka svar på frågor om livet efter döden eller livets mening (eftersom de inte låter  sig infångas och besvaras i ett strikt naturvetenskapligt experiment), verkar utgöra sitt eget vilseledande narrativ som svårligen låter sig utmanas trots decennier av seriös forskning och att Youtube numera fullkomligen svämmar över av personliga intervjuer med människor som redogör för sina nära döden-upplevelser (NDU:er) och andra “övernaturligheter”. Detta trots de vittomfattande destruktiva konsekvenserna som denna livssyn medför för hela mänskligheten, såsom vad gäller psykisk hälsa och hur vi behandlar varandra och planeten. Av synnerlig vikt vore inte minst spridandet av kunskapen om Livspanoramat, som är ett återkommande (i cirka 25% av fallen) beskrivet inslag i NDU:er, och innebär en återblick på livet, ofta i dubbelt perspektiv (det vill säga även utifrån de personers synvinkel som man genom sina handlingar påverkat i stort och smått), genom att det implicerar att det som är viktigast i livet utspelar sig i relationer och dessutom att våra medvetanden inte alls är isolerade från varandra. Någon form av läroprocess pågår. Ingenting är meningslöst. Och ingen är egentligen ensam. Har inte mänskligheten rätt till den kunskapen?

För mig som ung, liksom för ett stort antal av de människor som jag träffat i psykologisk behandling, har fundamentet av meningslöshet, slumpmässighet och separation som vårt samhälle grundar sig på, utgjort en långt ifrån ovidkommande faktor i det psykiska lidandet (även om bakgrunden till ett psykiatriskt tillstånd naturligtvis alltid är komplext). Många är de personer som jag mött i mitt yrke som presenterat kärnan i sitt lidande som just en stark upplevelse av brist på grundläggande mening. Inte sällan har allvarliga suicidtankar funnits med i bilden. ”Misshandlad av den materialistiska världsbilden” har min egen högst personliga tilläggsdiagnos många gånger varit i kontakten med dessa. Det har rört sig om såväl tonåringar och unga vuxna som medelålders personer och åldringar. Min erfarenhet är att effekterna har kunnat vara dramatiska, i synnerhet när det gäller sorg och depression, då utblicken på livet och synen på döden förändras; något som faktiskt kan ske när personerna får höra talas om och sätta sig in i den forskning som finns runt exempelvis nära döden-upplevelser och den som rör minnen av tidigare liv hos barn.

Positiva eftereffekter för personer som själva haft en nära döden-upplevelse kan, förutom minskad eller frånvaro av rädsla för döden, vara en ökad uppskattning av livet, ökad medkänsla, ökad upplevelse av egenvärde, ökad känslighet för hur vi behandlar djur och planeten i sin helhet, ökad upplevelse av syfte och mening, ökad lust att lära, bara för att nämna några exempel. Psykologen och NDU-forskaren Kenneth Ring talar dock också om exponeringseffekterna – det vill säga effekterna av att lära sig om NDU:er – som ett slags “gynnsamt virus” med positiva ändringar i attityder, värden och beteenden som följd, vilka liknar de som nära döden-upplevarna själva beskriver. Enligt honom kan man faktiskt njuta en del av NDU:ns positiva efterverkningar, utan att alls behöva vara nära döden!

Catch the Near-Death Experience Virus- IANDS Talk

Även “NDU-forskningens fader” Bruce Greyson berättar i sin bok “After” (2022) om den växande mängd kliniska rapporter i medicinsk litteratur som just visar på kraften i att lära sig om NDU:er genom den källa till “ tröst, hopp och inspiration” som den utgör. Han nämner också fem studier på collegestudenter som alla bekräftar dessa positiva effekter.

After | An In-Depth Interview with Bruce Greyson

I en undersökning vid Universitet i Miami rapporterade 80% av de sociologistudenter som fått undervisning om NDU:er ökad upplevelse av medkänsla och omtanke för andra samt en ökad upplevelse av egenvärde, både i slutet av terminen och vid en uppföljning ett år senare (1). En annan studie vid Montana State University fann att de sjuksköterskestudenter som fullföljt en kurs om NDU:er rapporterade minskad rädsla för döden, ökad känsla av syfte i livet och ökad upplevelse av andlighet (2). Vidare fann två separata studier vid universitetet i Connecticut att psykologistuderande som genomgått undervisning om NDU:er rapporterade ökad uppskattning för livet, ökad självacceptans och ökad medkänsla samt ökad allmän omsorg för andra människor. De rapporterade också ökat intresse för livets andliga dimensioner, minskat intresse för materiella tillgångar och minskad rädsla för döden (3). I Greysons bok står också att läsa om en undersökning vid Masha University i Nya Zeeland där studenter slumpvis valts till två grupper, där den ena gruppen fick titta på utbildningsmaterial online om NDU:er och den andra inte fick göra det. Resultatet visade på att gruppen som fått ta del av materialet rapporterade större uppskattning för livet, ökad upplevelse av andlighet, minskad upptagenhet av materiella ting, minskad oro kopplat till prestationer, samt en mer positiv attityd gentemot döden (4). Jag vill också lyfta fram den studie på en highschool i Kentucky, i vilken man inkluderat information om NDU:er på skolschemat, inklusive en direkt återgivning från en lärare som själv hade haft en NDU. Den preliminära rapporten visade på positiva känslomässiga och även positiva beteendemässiga förändringar hos eleverna, men konstaterar att mer forskning behövs vad gäller kunskapsförmedling i denna form för åldersgruppen (5). Sammanfattningsvis visar de ovannämnda studierna på hur undervisning om NDU:er kan leda till tydliga och mycket angelägna positiva effekter hos de personer som får ta del av den.

Greyson (själv psykiater) skriver också i ett av de avslutande kapitlen i sin bok om studier som visar att det att introducera information om NDU:er både kan minska lidandet hos människor i sorg (6), men också leda till en dramatisk minskning av självmordstankar eller till och med fullständigt eliminerande av sådana hos suicidala patienter som inte svarar på traditionell terapi (7). Detta är något som jag själv känner igen från arbetet med dessa patientgrupper (som jag redan nämnt ovan). När jag dessutom går till mig själv som tonåring och ung vuxen vet jag med säkerhet att det att jag i något skede kom över Raymond Moodys (NDU-forskningens pionjär som också myntade begreppet nära döden-upplevelse) bok “Life after Life” (1975) hade stor betydelse för början till ett bättre läge vad gäller måendet och en vilja att komma vidare och utvecklas. Så snart jag (efter fördjupade studier i den litteratur som då fanns) kände mig tillräckligt övertygad om att livet var så mycket mer än vad som under mitt liv dittills förespeglats mig, minskade tankarna på självmord som ett reellt alternativ, även om detta inte gjorde att min depressivitet omedelbart gav vika. Fanns det någon mening med det som var smärtsamt kändes det dock som att jag i större utsträckning kunde tänka mig att uthärda det. En egen kraftfull utanför kroppen-upplevelse då jag var 21-år bidrog dessutom tacksamt nog till en känsla av fullständig förvissning om att mitt medvetande, inklusive känsloliv och tankar, kunde existera helt oberoende av den fysiska kroppen. Vilken nytta är det att ta livet av sig när det som man vill befria sig själv från – känslorna och tankarna som för ögonblicket gör ont – verkar vara en oupplöslig del av en själv och inga garantier finns för att de till sin karaktär ska ändra sig bara för man kliver ur det som av allt att döma är en slags avatar? (Jag vill betona att en verklig utanför kroppen-upplevelse inte har någonting att göra med det psykologiska tillståndet “dissociation” som har en nära koppling till psykiskt trauma och som till sin karaktär skiljer sig väsentligt från den förstnämnda.).

I Moodys uppföljande bok till den första boken om nära döden-upplevelser, “Reflections on life after life” (1977), ägnar han ett helt kapitel åt självmord och konstaterar att samtliga personer som han intervjuat som haft en NDU i samband med självmordsförsök helt förlorat fortsatt önskan om att ta sitt liv sedan de återupplivats, detta oavsett om NDU:n var positiv eller negativ (för det finns också negativa NDU:er, om än mindre vanliga, som kan drabba personer med eller utan självdestruktiv bakgrund till sin NDU). Den återkommande rapporterade ståndpunkten var i stället att självmordsförsöket hade varit ett misstag, och hos personerna framkom en upplevelse av stor tacksamhet över att inte ha lyckats med det som hade varit deras föresats. Ett citat från en kvinna lyder: “Problemet [som ledde till självmordsförsöket] som jag berättade för dig om, ja, när jag nu ser tillbaka på det från en mer vuxen synvinkel så verkar det inte alls lika viktigt, men vid tidpunkten och i den ålder jag var i då framstod det som något av stor betydelse…Saken var dock den att problemet fortfarande var där när jag var “död”. Det upprepade sig som i en konstant repris. Jag gick igenom det hela på nytt och på nytt och varje gång tänkte jag mot slutet ‘Vad skönt att det är över!’ och sedan började alltsammans om igen.“

Ann-Sophie Wallenborg är psykolog med erfarenhet från psykiatri, primärvård och skola. Hon har intresserat sig för medvetandet och livets mening sedan övre tonåren.

Denna text ingår i en serie med två delar. Här hittar du del 2

Dela detta avsnitt!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Bli notifierad när vi släpper ett nytt avsnitt!

Titta även på:

Folkets Radio

Den sjuka förlossningsvården

  Kvinnor som fött barn ostört berättar ofta om födseln i lyriska ordalag. Många har beskrivit det som en andlig upplevelse; en initiationsrit som skänker

Folkets Radio

Förintelsen av Palestina

  Israelisk militär håller i rask takt på att förvandla Gaza till ett obeboeligt månlandskap. Efter en kort vapenvila är himlen åter fylld med krigsflygplan,

Stöd Folkets Radio direkt genom Swish till: 123 405 89 39