Grand Canyon i Arizona, USA.
Genom så gott som hela mänsklighetens historia har vår relation till naturen präglats av djup vördnad. Naturens kraft och visdom har varit föremål för alla ursprungliga religioner.
I min bok Kriget mot livet från 2023, beskriver jag hur denna vördnad gick förlorad.
Ett viktigt paradigmskifte, som jag tar upp, kommer med de abrahamitiska religionerna – alltså judendomen, kristendomen och sedermera islam.
Mytologiforskaren John Lash som jag intervjuar i boken, har sagt att tron på en utomjordisk gudom är farlig för mänsklighetens överlevnad, och för vår mentala hälsa.
En del har felaktigt tolkat Lash som att han avfärdar judeo-kristna värderingar – såsom att man ska vara en god och generös människa osv.
Så är inte fallet. Det han vänder sig mot är vad han kallar salvationism, den ideologi som utgår ifrån att vi människor är bristfälliga/syndiga och att vi behöver bli frälsta – be saved – samt att räddningen enbart kan komma från en utomjordisk entitet/gud.
Vad blir effekten av att anamma ett livsfientligt och världsfrånvänt trossystem? Vad händer när det gudomliga förläggs till ett bortomvärdsligt fjärran? Jag tänker att det, historiskt, har fungerat som en tvåstegsraket. Först förkunnade religionen att den här världen inte är helig längre och sedan var det fritt fram att exploatera och förstöra den.
Vissa tros- och tankesystem tycks bete sig ungefär som ett virusprogram. Så fort det kommer in i ens tankar börjar det leva sitt eget liv. Ett aktuellt exempel på detta är matrix- eller simuleringsteorin. Den promotas bland annat av industrimagnaten Elon Musk och svenske Oxfordfilosofen Nick Boström. I den alternativa sfären är konspirationsforskaren David Icke en känd förespråkare.
Teorin kommer i olika tappningar men i sina huvuddrag går den ut på att hela universum och hela den upplevda verkligheten är en datorsimulering, ”ett matrix”, där vårt medvetande är infångat.
Det är å ena sidan en teori som man kan anamma eller förkasta. Men å andra sidan kan den även fungera just som ett virusprogram som skadar användaren. Flera jag känner som dragits in i simuleringsgrubblerier vittnar om en förödande känsla av hur tillvaron förlorar mening och ingenting längre känns betydelsefullt.
I Kriget mot livet tar jag upp gnostikerna, ett nätverk av mystiker och siare som förföljdes och utplånades av den tidiga kyrkan. Hur deras läror ska förstås är föremål för vitt skilda tolkningar.
De tidiga kyrkofädernas tolkning – eller förvrängning, beroende på vem man frågar – har blivit den dominerande till denna dag. Den lyder som följer:
Den materiella världen är skapad och styrd av Arkonterna*, en sorts cyborgliknande, fientliga entiteter som kan påverka oss via våra tankar. Med dagens begreppsvärld kan arkonterna jämföras med kraftfull artificiell intelligens.
Även Jorden ingår i arkonternas skapelse. Allting som tillhör den materiella världen är således något ont, och den sinnliga världen är bedräglig och kontaminerad. Målet med tillvaron är att befria sig / fly ifrån detta materiella fängelse, dit även våra kroppar räknas.
Det är inte svårt att se likheterna med en gammaltestamentlig världsbild, av vilken gnostikernas läror här framställs som en hardcore-version. Det är också i denna tolkning som olika författare och filosofer hämtat stöd för påståendet att vi lever i en simulering.
Det finns emellertid även en annan tolkning av de gnostiska lärorna, vilken John Lash redogör för i boken Not in His Image: Gnostic Vision, Sacred Ecology and the Future of Belief. Denna tolkning placerar i stället de gnostiska mystikerna i en hednisk kontext, och lyfter fram likheterna med hur andra ursprungsfolk har förstått tillvaron.
Här ses den materiella världen som gudomlig, genomströmmad av helig kraft. Jorden är en metamorfos av ett gudomligt väsen, som gnostikerna kallade Sophia, visdomens gudinna – och som återfinns under en mängd andra i namn i olika ursprungstraditioner. Evolutionens yttersta mål är inte flykt, utan interaktivitet med jordens inneboende visdom.
Och kroppen ses inte som ett fängelse utan som ett dyrbart instrument för att utforska det kosmiska mysteriet. Den är ett redskap för upplysning och extas.
Arkonterna och deras ledare Demiurgen* finns med även i denna tolkning, men inte som världens skapare, utan snarare som störningssändare. Genom subliminal påverkan på hur vi upplever världen och på våra föreställningar om ande och materia kan de arkontiska tankeparasiterna programmera våra sinnen – our minds – så att vi blir oförmögna att uppleva naturens magi. Denna programmering kan dock övervinnas genom att kultivera gnosis*, och återskapa den heliga relationen till planeten.
Det vill säga: Det är inte arkonterna eller artificiell superintelligens som har skapat den här världen, och den är ingen datorsimulering. Däremot kan arkonterna, som de tankevirus de är, korrumpera våra tankar. Via trosuppfattningar och religiös programmering kan ett raster lägga sig mellan betraktaren och det betraktade, vilket hindrar upplevelsen av det sakrala i naturen.
Man kan också beskriva det som att det arkontiska virusprogrammet sänder in en bluff i det mänskliga tänkandet, men en farlig sådan – för om vi börjar tro på den så blir den till verklighet. Den som anammar en världsbild där naturen ses som en datorsimulering – eller en religion där jorden ses som en syndfull och förtappad plats – kommer att bli blind för naturens magi, kommer att se världen och i förlängningen sig själv som ett stycke själlös materia, och tillvaron som mekanisk och meningslös.
Jag kan väldigt lite om kvantfysik, men som jag förstått är huvuddelen av forskarna inom området överens om det som mystiker känt till sedan urminnes tider – att det inte finns någon objektiv verklighet som kan betraktas av en oberoende observatör. Medvetandet är tvärtom en aktiv deltagare i att forma det som betraktas. Vi är inte passiva åskådare utan medskapare.
Kanske riskerar övertygelsen om att vara fången i ett matrix att bli självuppfyllande?
I den typ av världsbild som omfattades av gnostikerna och andra ursprungsfolk råder inga vattentäta skott mellan den inre världen och den yttre. De är olika aspekter av samma verklighet. Ur ett sådant perspektiv är den pågående förstörelsen av biosfären i den yttre världen lika mycket en spegling av en förbannelse/programmering som opererar i vårt inre.
Nyckelordet här, skriver John Lash i en essä, är profanering – desacralization.
”Vi lägger hela jorden under en förbannelse när vi inte längre erkänner naturens heliga kraft, eller kraften i den heliga naturen, om man så vill. Därför är det centralt att återfå det mystiska och religiösa elementet i den mänskliga upplevelsen”, skriver han.
Det vore, menar Lash, inkorrekt att tala om ett återförheligande – resacralization – av naturen, eftersom den aldrig inte har varit helig.
”Det vi behöver göra, konkluderar han, är att återförheliga vår upplevelse av jorden.”
Denna avgörande utmaning står vi inför idag: att avprogrammera oss från de tankesystem som ställer sig mellan oss och Gaia; att bli förmögna att uppleva naturen med samma vördnad som vi förhoppningsvis känner inför våra barn, och inför oss själva.
Det gudomliga, för att citera den judiske mystikern Martin Buber, bor i äkta relationer.
Gnostisk ordlista:
*Gnosis – Att veta såsom gudarna vet – är en schamanistisk kunskapsväg förknippad med de förkristna mystiker som går under samlingsnamnet gnostiker. Förenklat gick den ut på att de, försatta i ett transtillstånd, kunde skåda så djupt in i naturen att de nådde kontakt med jordens väsen, och erhöll visdom därifrån.
*Arkonter – En sorts bedrägliga övernaturliga väsen som finns beskrivna i den gnostiska mytologin. De är icke-organiska och har av nutida gnostikerforskare jämförts med AI och med avancerade virusprogram som kan infiltrera och korrumpera människors tänkande.
*Demiurgen – Så kallade gnostikerna arkonternas ledare eller centralgestalt. Demiurgen beskrivs även som en pseudogud som lider av storhetsvansinne och tror sig ha skapat universum. Gnostikerna igenkände Demiurgen bakom den grymma skaparguden Jahve i Gamla testamentet. I min bok Kriget mot livet jämför jag Demiurgen med det som AI-forskare kallar superintelligens.
Per Shapiro
