Det är svårt att uppskatta hur många det är som funderar över vart samhället är på väg och inte känner igen sig i den “värdegrund” som håller på att ersätta förnuftet och ansvarstagandet som myndiga människor borde stå upp för. Det är svårt att outa sig som kritiker när kritiker riskerar att idiotförklaras, att framställas som osolidariska eller till och med hotfulla, att mobbas bort i det tysta eller att aktivt kastas ut ur gemenskapen. Samtidigt håller alla med om att yttrandefrihet är en grundläggande förutsättning för demokrati. Så vad kan vi göra för att fler ska lyckas samla modet att säga vad de tycker istället för att censurera sig själva av rädsla att hamna utanför?

Psykologen Mattias Desmet som blev känd när han under coronaåren publicerade sin bok The Psychology of Totalitarianism (2022) har ett enkelt svar: det gäller att inte tystna. Att vi yttrar oss och säger vad vi tycker är betydelsefullt även om vi inte har en stor plattform. Vad vi säger vid köksbordet, i skolan, på arbetsplatsen, kören eller idrottsföreningen ger ringar på vattnet.  

Jesper Jäderkvist har skickat oss berättelsen om sina erfarenheter som vaktmästare och tekniker på en kulturskola. Vi misstänker att han inte är ensam om sin frustration. Kanske kan hans text göra det lättare för någon där ute att också hitta de rätta orden. Det är nog lättare när man vet att man inte är ensam.

Gästkrönika 

av Jesper Jäderkvist
 

Hur mår min organisation egentligen?! Undrar inte du också över vad som egentligen pågår ibland? På arbetsplatsen, i samhället och våra ljumma, distanserade gemenskaper. Jag arbetade kommunalt som vaktmästare och tekniker på kulturskolan och fann mig allt oftare fundera över detta. Under min tid i kommunen växte sakta en känsla av främlingskap fram som undergrävde min glädje, lust och nyfikenhet inför arbetet och ”uppdraget”. Låt vara att vi hade en dålig chef under dessa år, att folk gnäller och mår dåligt i allmänhet och att ”utmaningar” i form av allehanda hot drabbar vårt samhälle – ekonomiska, mikrobiella och virala, ökande våld, krig och andra eländen. Men det verkar vara mer, nåt genomgripande men underliggande som sker i större omfattning än vad man vill tro.

Jag ska ta mig själv och mitt jobb som exempel men jag tror att detta kan gälla många arbetsplatser, om inte samhället i helhet. Så vad är problemet?

Min arbetsgivare försökte hjärntvätta mig. Jag blev behandlad som ett barn som inte kunde ta ansvar eller riktigt förstå vad vårt uppdrag gick ut på. Vad de vackra skattemedlen ska användas till. Jag fick utbildningar och ”inspirerande” föreläsningar i bemötande, ambassadörskap, värdegrunder, mål, kvalitet, workshops i gruppdynamik där en idiot uppmanade oss att ”ställa oss i åldersordning” (så vår fantastiska åldersspridning skulle synas…) och skriva diverse symboliskt laddade ord på blädderblock. Sedan på lågstadiemanér visa upp för varandra vad vi gjort tillsammans.

Jag tvingades vara med om påkostade personaldagar där personal från hela avdelningen träffades och fick se cheferna tåga upp på scenen till Eye of the tiger i snygg ljussättning och förklara varför det är viktigt att vara ”förändringsbenägen” och ”kreativ” i en föränderlig omvärld. Det underliggande budskapet för mig var att vi ska se upp till och lyssna lydigt på dessa experter, för vi förstår ju inte riktigt, som Alfons sa. Vi ska acceptera förändringar även när det egentligen betyder försämringar. Det hela liknar mest någon form av propagandamöten. Medan jag beskådar dessa spektakel funderar jag på om det bara är jag som finner detta pinsamt och upprörande?

Jag skulle utbildas i ”klarspråk” så att man kan formulera sig tydligt, utan risk för missförstånd i framförallt mejl och skriven kommunikation. Därför får vi besök av en klarspråksexpert som i bästa välmening berättar hur vi bör uttrycka oss. Jag tackade nej till den utbildningen för jag tror på diversitet, både språklig och mänsklig sådan. Fast egentligen var det för att jag inte hade tid just då. Mina tankar vandrar osökt in på George Orwells nyspråk.

Och vad jag önskar att du kunde varit en fluga på väggen när vi hade arbetsplatsträffar (APT) på jobbet! Vid dessa tillfällen sammanstrålade all glädjelös energi i en och samma lokal och resultatet blev en själsdödande tråkig atmosfär som man kunde skära i med kniv. Ibland försökte någon liva upp stämningen med tillkämpad entusiasm över något projekt men för det mesta rådde en talande tystnad. Och jag vill hävda att det är precis denna upplevelse arbetsgivaren i hemlighet önskar, oavsett vad någon HR-strateg må säga. I alla fall mycket hellre än en bångstyrig, fritänkande och öppet kritisk personalgrupp. Dessa APT:n är sinnebilden av en toppstyrd tystnadskultur och allt man utsätts för i uppdragets och måluppfyllelsens namn kultiveras sannerligen i denna sterila jordmån.

En ängslighet inför att visa vad man egentligen känner och tänker satt ingrodd i väggarna. Man fick akta sig att säga saker rakt ut, öppet och ärligt – allting skulle lindas in och paketeras med ett professionellt leende. Underlät du dig detta kunde chefen boka in ett samtal via Teams om ditt bristfälliga bemötande, för din egen och allas skull och av ren omtanke. Så att du fick chans till bot och bättring. Allt noteras och lagras i en databas. Fäst ingen uppmärksamhet vid hur illa

arbetsgivaren som spelar åklagare, domare och bödel i ett bemöter arbetstagaren. Det finns inget ojämnt maktförhållande här att se. Det är därför vi alla kallas medarbetare nu för tiden. Chefer och arbetare verkar därmed likställda.

Så jag var obekväm och visade känslor vid några tillfällen. Arbetsgivaren tyckte inte jag levde upp till kraven för hur man bemöter varandra inom kommunen. Chef meddelade mig att vissa kollegor till och med var rädda för mig och tyckte jag uppträtt aggressivt. Jag vet inte exakt vilka situationer som syftades på (fick heller inte veta – i klarspråk alltså) och vägrade godta denna beskrivning. Jag är inte ofelbar men kanske hade det mer att göra med en allmän feghet och långvarig dysfunktion på arbetsplatsen, snarare än att jag är ett avvikande monster?

Detta ledde hur som helst till att en paranoid känsla kom smygande när jag beträdde arbetsplatsen och släppte först när jag lämnade den för dagen och åkte till mitt lugna hem utanför stan.

Vår kommun vill gärna sälja in sig som länets bästa arbetsgivare i sin kommunikation utåt, och särskilt inåt som du nog förstår. Verkligheten verkar tala emot detta. Många kollegor, vänner och bekanta som också har erfarenhet av organisationen delar min uppfattning åtminstone i denna fråga. Men allt går att sälja med mördande reklam, heter det. Kanske kan man ändå rädda förtroendekapitalet genom att dra i handbromsen och spara sig in i framtiden.

I den där stagnerade miljön befann jag mig alltså. Och allt skulle bli bra bara vi fick ett par nya chefer. I detta tidevarv av blind digitalisering kanske de skulle skaffat en AI-chef istället? Kommunens ledarkultur uppvisar ju enligt mig tecken på artificiell intelligens redan som det är, så vad kan gå fel? Ett mänskligare och mer medvetet synsätt bortom politiskt korrekta pronomen, institutionell inkompetens, grupptänkande, digitala styrprocesser, härskartekniker och småkakor i fikarummet är vad jag önskar mig.