Dokument inifråns nya dokumentärserie ”Hatet” är månadens stora snackis. Somliga hyllar den som mästerverk, andra avfärdar den som journalistiskt haveri. Personligen skulle jag säga att den är varken eller, men att ämnesvalet ger en beklämmande bild av sakernas tillstånd på SVT:s flaggskepp för undersökande journalistik.
Det första avsnittet söker reda ut vem som har rätt och fel i ett infekterat syskonbråk mellan Youtube-kändisen Joakim Lundell (han var inte känd för mig, men har tydligen miljontals följare) och hans bror, också han youtuber.
I sin bästsäljande självbiografi Monster, berättar Joakim Lundell om en fruktansvärd barndom, där en tyrannisk mamma utsatte honom för både fysisk och psykisk terror. Brodern, som också intervjuas i SVT-dokumentären, hävdar att påståendena är falska.
Reportern Bo-Göran Bodin synar Joakim Lundells påstående att alla hemskheter finns dokumenterade i hans journaler. Bodin har läst igenom dessa och den påstådda terrorn lyser med sin frånvaro. Frågan inställer sig alltså om Youtube-stjärnan har ljugit – och förtalat sin mamma å det grövsta – för att bygga sitt varumärke och sin karriär.
Som reportage är ”Hatet” välgjort. Det är snyggt filmat, elegant klippt och dramaturgiskt berättat. Men varför, frågar jag mig, är detta överhuvudtaget ett angeläget ämne att granska?
Eller för att citera SVT:s forna nyhetsankare Anna Hedenmo: ”Är det rimligt att Sveriges starkaste grävredaktion grottar ner sig i ett privat barndomstrauma och en urspårad skolgårdsfajt på nätet?”
https://www.expressen.se/kultur/joakim-lundell-visar-oss-faktiskt-det-nya-svt/
Hedenmo tolkar storsatsningen som ett försök att attrahera yngre tittare, och erövra en målgrupp som SVT har haft svårt att nå. Det ligger säkert viss sanning i en sådan tolkning, att det är så man har motiverat ämnesvalet internt. Men för mig blir ”Hatet” främst en plågsam påminnelse om att Public Service flaggskepp för undersökande journalistik har slutat granska den verkliga makten.
En scen i första avsnittet zoomar ut från ett bostadshus, och man ser två stora basstationer på taket. 5G-sändare.
Det slog mig: Tänk om reportern i stället skulle rikta sina kritiska frågor till telekomindustrin, och till den mot industrin så lojala Strålsäkerhetsmyndigheten: Detta är ett gigantiskt experiment med människors hälsa. Ni påstår att det är säkert. Vad har ni för belägg för det?
Och tänk om B-G Bodin sedan skulle ha nagelfarit dessa belägg med samma nitiska noggrannhet som han nu har ägnat en Youtube-kändis journaler. Ja, tänk om SVT:s grävredaktion Dokument inifrån hade vikt lika stora resurser och tre hela program åt att verkligen gå till botten med frågan om den trådlösa teknikens hälsorisker. Det skulle sannerligen vara en angelägen granskning i allmänhetens tjänst.
Eller tänk om de gjorde en serie program om mRNA-vaccinerna och den extrema kampanjen som genomfördes för att ge dessa experimentella injektioner till alla svenskar fyllda tolv år.
Ett avsnitt kunde handla om propagandan, mobbningen och utfrysningen av ovaccinerade som uppmuntrades av självaste statsministern – Ta en krampaus från de ovaccinerade! – och om apartheidreglerna som infördes på många håll i samhället, om alla konflikter som uppstod, där släkt- och vänskapsband slets sönder och om folk som blev av med jobbet eller nekades praktik och sparkades ut från sina utbildningar för att de inte ville ta sprutorna.
Ett annat avsnitt kunde syna propagandans centrala påståenden i sömmarna. Skyddade vaccinet verkligen mot smitta? Och om inte, vad var grunden för införandet av vaccinpass? Hur kunde man i ena ögonblicket försäkra allmänheten om att vaccinerna var säkra och effektiva bara för att i nästa ögonblick meddela att dessa dragits in, som man gjorde med AstraZeneca och sedan med Moderna för alla under 30 år? Och vad sägs om att Dokument inifrån dyker ner i de läckta Pfizer-dokumenten som visar på fusk och manipulationer i de kliniska prövningarna av vaccinet? https://www.bmj.com/content/375/bmj.n2635
När det gäller massvaccinationskampanjen mot C-19 finns sannerligen en uppsjö av lögner, korruption och mycket annat som borde intressera varje grävande journalist med självaktning.
Ytterligare ett avsnitt skulle så klart handla om de rekordmånga anmälda biverkningarna, varav flera hundra dödsfall. Och om det ointresse och i många fall förakt som de med misstänkta biverkningar mötts av i sjukvården. Som en kvinna jag intervjuade sa: ”Vi skulle ta en för laget, hette det ju. Men var gör laget för oss nu när vi har vi blivit så svårt drabbade?”
Med tanke på hur många som fått sina liv förstörda skulle det sannerligen inte saknas starka berättelser för SVT att skildra.
Men sådana granskningar kan vi glömma. Den senaste gången SVT granskade hälsoriskerna med mobiltelefoni var när Uppdrag Granskning gjorde det år 2003. Och den senaste gången Public Service publicerade ett kritiskt granskande reportage om vacciner var i två program som jag och en kollega gjorde för P1:s Kaliber år 2015.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/627768
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/631410
Numera går alla program som handlar om vacciner och mobilmaster ut på att förlöjliga de som är kritiska. Dokument inifrån gjorde den uppmärksammade dokumentärserien ”Vaccinkrigarna”, påkostad propaganda som vältajmat rullades ut i december 2020, precis i upptakten till tidernas största massvaccinationskampanj.
Men även om det nu är så att Public Service – som kanske borde byta namn till Power Service – har lovat att aldrig mer stöta sig med telekomindustrin och läkemedelsindustrin, så finns ju andra viktiga områden de kunde granska. Till exempel det militärindustriella komplexet.
Varför inte nagelfara den svenska Natoanslutningen? En prisbelönt reporter som B-G Bodin – känd för att ha avslöjat Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien (2014) – borde kunna räta ut några av frågetecknen. Hur exakt gick det till? Vilka påtryckningar förekom från främmande makt? Vilka kritiker fanns internt och hur behandlades de? Hur beslutades att man skulle hasta igenom processen på närmast kuppartat manér? Varför lät man inte svenska folket rösta? Var vi verkligen villiga att ge upp tvåhundra år av neutralitet, som tjänat freden så väl?
Och man borde göra en serie granskande dokumentärer om DCA-avtalet som trädde i kraft förra året och som ger USA obehindrad tillgång till Sveriges samtliga flygflottiljer och alla större arméförläggningar och örlogsbaser – alltså i praktiken hela Sveriges försvar.
Ett avsnitt kunde undersöka hur detta kunde ske i hemlighet utan minsta diskussion med den politiska oppositionen i Utrikesnämnden. Inte kan väl S, V, MP och C varit överens om det här och dessutom valt att tiga? Hur gick diskussionerna? Vad tänker ledamöterna idag? Och hur tänkte regeringen? Informerades nationalisterna i SD om att sälja ut Sveriges självständighet och höll de god min?
Ett annat avsnitt kunde utreda vad det innebär att USA utan vår vetskap nu får föra in massförstörelsevapen i Sverige i form av atom-, biologiska och kemiska vapen. Riskerar vi att få kärnvapen på svenskt territorium?
Ja, tänk vilka angelägna reportage Public Service skulle kunna ge oss om de inte hade så mäktiga grindvakter.
”Det smarta sättet att hålla folk passiva och lydiga”, skrev Noam Chomsky, ”är att man begränsar utrymmet för den allmänna opinionen, men tillåter en mycket livlig debatt inom detta (smala) spektrum.”
Så vad gör Sveriges kanske främsta grävredaktion när de inte tillåts granska den verkliga makten? Jo, de konfronterar en kvasimakthavare i stället. Man gör ett stort nummer av att Joakim Lundell har toppat Maktbarometern, en årlig rankinglista som sammanställs av Medieakademin. Dokument inifrån beskriver honom som ”en av Sveriges nya makthavare”.
Och eftersom Lundell har hundratusentals lojala följare, genererar granskningen så klart den förväntade tittarstormen och uppståndelsen – rekordmånga anmälningar till Granskningsnämnden, svallvågor i diskussionerna på antisociala medier och spaltkilometer på kultur- och debattsidor. Ett skolboksexempel på den ”mycket livliga debatt” Chomsky pratar om.
Så har Dokument inifrån gjort bra TV, fått stort genomslag och kan bocka av ännu en framgångsrik produktion.
Men någonstans innerst inne måste det kännas lite vemodigt, tänker jag, där på SVT:s flaggskepp för undersökande journalistik. De har förmågan, kompetensen, resurserna. De skulle kunna granska makten. De kunde göra skillnad. Men de får nöja sig med att häckla vaccinskeptiker och dra ner byxorna på en Youtube-kändis med trasig barndom.
Per Shapiro
