Du ska inte gå hem

 
Anna Klara Sol blev som ung tvångsmedicinerad med tung psykofarmaka. Det bröt ner henne fullständigt och kostade många år av hennes liv.  

Hon lyckades till sist ta sig ur den kemiska tvångströjan. I sin nya bok “Du ska inte gå hem” vittnar hon om sina erfarenheter.  

Det stora flertalet människor som hamnar i psykiatrin kommer aldrig igen. Deras röster går förlorade för alltid. Det är för dem denna bok är skriven. 
 

Du ska inte gå hem, du ska stanna här.
Orden ekar genom åren.
Du ska inte gå hem.
Jag har gapat och svalt två små vita piller och när jag undersökt omgivningarna på avdelningen jag befinner mig på i flera timmar, medan ångesten oavbrutet stigit hela tiden lite i taget eftersom jag inte lyckas hitta en
enda utgång, inte en utväg, tycker jag att det räcker. Det som var förbryllande till en början har blivit fullständigt obegripligt.
Fullkomligt obehagligt.
Det är någonting som händer med min hjärna också, jag vet inte vad. Det är luddigt och svårgripbart; tankarna kränger.

Lokalerna ändrar karaktär när det blir mörkt med kolsvart utanför de stora fönstren som vetter mot vattnet bortanför den vidsträckta gräsmattan och jag tar tag i en person i vit rock.
Nu vill jag gå hem.
Du ska inte gå hem, du ska stanna här.
Om livet hade ett soundtrack skulle klonket av en järndörr som slår igen ligga här. Om livet visades på bioduk skulle bilden tona ner i svart.
Var är pappa? Han har gått för länge sen. Jag vill åka hem!
Nej, men du ska vara här nu.
Ska jag? Varför det?
Vitrocken tittar på mig.
Det blir nog bra ska du se.
Ett beskäftigt leende, en klapp på armen, vänder på klacken och går.
Och jag fortsätter min vandring, ett varv till. Känner på varje dörr ännu en gång, de flesta låsta, de andra leder ingen vart. Jag är omringad, infångad.
Inspärrad.

Så gick det till när jag som ung kvinna blev inlåst på psyket och tvångsmedicinerad med tung psykofarmaka, en händelse som blev upptakten till  tolv år in och ut i den ena diagnosen efter den andra, alltid mot min vilja. Smärtsamma år då jag krossades fullständigt, min identitet, mitt liv, min  värdighet och min integritet — allt förlorade jag, ett maktlöst offer för vården att  göra med mig vad de ville.

Genom en rad omständigheter, lyckades jag dock till slut vända på förloppet. Jag avgiftade mig från alla psykiatriska läkemedel och jag har både varit pillerfri och inte satt min fot på en psykiatrisk klinik sen dess, vilket är trettio år.

“Du ska inte gå hem” är min berättelse. Både om hur jag hamnade där jag  gjorde, hur jag genomlevde erfarenheten och hur jag kom till insikt och klarhet och tog mig ur.

Boken är inte ett debattinlägg utan snarare ett vittnesmål. Min avsikt är inte att bli en förkämpe för en “humanare psykiatri”, även om det är ett behjärtansvärt  mål. Men det inte min kamp, inte minst för att jag inte har några större förhoppningar om att systemet ska kunna förändras på något avgörande sätt inom ramen för sig självt.

Jag har dock en stor tilltro till individen och jag vet att ett vittnesmål eller en bok kan göra skillnad. Jag berättar för att skapa medvetenhet och för att skänka mod och hopp, för att visa på en väg – min väg – genom det vanmäktiga lidandet och till dörren ut ur det.
 

 
Jag har genom mina erfarenheter och det jag lärt mig på vägen kommit att se psykiatrin som en pseudovetenskap byggd på en bio- kemisk människosyn, understödd – eller kanske till och med styrd – av en läkemedelsindustri som är  en av de mest lukrativa marknaderna i världen, en industri som finansierar all forskning och ständigt skapar nya diagnoser och diagnoskriterier för att utöka sitt territorium.

Vi lever följaktligen idag i en värld där barn och unga diagnosticeras allt längre ner i åldrarna, där mänskliga reaktioner på omständigheter och beteenden sjukförklaras och människor medicineras i allt större utsträckning.

Till exempel sätts nuförtiden barn i förskoleåldern på psykofarmaka, vilket vem som helst borde inse är ett absolut vansinne. Men när det ändå sker, som om det vore normalt, befinner vi oss i något som mer liknar Kafka än vård: ett system  där ingen längre reagerar på det orimliga.

Under åren då jag desperat letade efter en utväg, kom det en man i min väg som satte ord på min upplevelse och gav belägg för det jag misstänkte.

Jag återger avslutningsvis nedan ett stycke ur boken där jag berättar om detta, också för att det förklarar vad neuroleptika, det som också kallas anti-psykotisk medicin, gör med en människa.
 

Mamma ger sig inte, letar lösningar och klipper ut en artikelserie om neuroleptika och ger mig för läsning. Författaren är en medicine doktor och docent som beskriver hur antipsykotiska läkemedel blockerar dopamin-
receptorerna i hjärnan och påverkar centret för tanke och medvetande beläget i frontalloben samt det limbiska systemet, centret för känslolivet. ”Mediciner ger hjärnskador” är rubriken på den första artikeln och han kallar verkningarna för kemisk lobotomi eftersom symptomen är likartade de som uppstår vid klassisk kirurgisk sådan. Effekterna på psyket är de allvarligaste, skriver han, men skadeverkningarna går längre än så och påverkar också den fysiska kroppen och det hormonella systemet – många gånger varaktigt dessutom.
Va?
Han beskriver också någonting han kallar för neuroleptikafällan och hävdar att medicinen faktiskt kan framkalla psykoser, i synnerhet i samband med utsättning – psykoser som sedan tillskrivs sjukdomen.
En fälla som slår igen med ytterligare medicinering i en ond cirkel utan slut.
Han berättar hur det går till när cellerna nybildar fler och fler receptorer för att kompensera de som blockerats och hur aktiviteten på så sätt ökar katastrofalt när medicinen väl sätts ut jämfört med innan den tillfälligt dämpades med drogen och hur ett nytt skov därmed är ett faktum.
För första gången någonsin bekräftar någon mina aningar, någon som har akademisk auktoritet, en titel, talar med myndig stämma. Någon som har inte bara språket utan också specialkunskaperna och detta utan att själv ha varit direkt personligen drabbad men ändå är förmögen att beskriva den subjektiva upplevelsen av att vara medicinerad på pricken.
Precis så, tänker jag att det är, han vet.

Människor är aldrig mer utlämnade än när det gäller psykiatrisk vård, hävdar han, och det med rätta,”samhället kräver för att ge ‘hjälp’ att patientens högre hjärnfunktioner offras. Om det bara var en hand som krävdes. Men frontalloben!
Svensk grundlag ger skydd för kroppslig integritet. Ingen kroppsdel kan vara viktigare att skydda än de delar av hjärnan där personlighet och vilja har sin grund. Detta område bör vara heligt territorium som makten inte beträder. När vård och hjälp ges endast på villkor att patienten underkastar sig lobotomi eller neuroleptika är det utpressning och höjden av omoral. Därför krävs lagskyddad rätt till drogfri vård.”
Jag stryker under och läser om, flera gånger. “Ingen kroppsdel kan vara viktigare att skydda än de delar av hjärnan där personlighet och vilja har sin grund. Detta område bör vara heligt territorium som makten inte beträder.”
Jag lägger artikelklippet ifrån mig, reser mig och går ut på farstubron. Tänder en cigarett och tittar ut över fjärden, mammas och Olles vackra utsikt. Det är någonting med att läsa det här som gör allting verkligare. Det finns alltså en människa som är medveten om det jag går igenom och talar om det, skriver om det. Det är inte jag som inbillar mig, jag hittar inte på. Det är allvarligt, det är ett fenomen. Det finns. Jag finns och det jag upplever finns.
Jag fimpar och läser vidare att det “är en mänsklig rättighet mer grundläggande än alla andra att få leva sitt liv med en hel och oförstörd fronto-limbisk hjärna. Yttre slaveri och kroppslig tortyr kan inte direkt och obönhörligt tvinga en människa i hennes inre väsen.
Sådana förtryckarmetoder är därför i ett väsentligt avseende ineffektiva och godartade jämfört med lobotomi och neuroleptika. Om vi rätt förstår att värdera de extrema brotten mot mänsklighetens grundlag (crimes against the laws of humanity) skall vi förstå att bruket av vissa moderna psykiatriska metoder kan vara ett större brott och en allvarligare kränkning av offrets integritet än ett mord eller en avrättning.”
Aldrig har jag hört någon tala i sådan klartext. Den här mannen måste jag träffa!
Mamma tycker också att det är en bra idé och åtar sig uppdraget att spåra upp honom. Hon är lika förtvivlad som jag över sakernas tillstånd och inte riktigt övertygad om att mediciner är vägen.

Docenten hette Lars Mårtensson och jag är honom djupt tacksam. Tyvärr gav han så småningom själv upp att tala och skriva om detta, efter att under många år ha blivit förlöjligad och smutskastad för sina insikter och sin kunskap av kollegor och andra med intressen i branschen.

Sedan hans tid har det tillkommit mediciner som är i princip lika skadliga men kanske mer förrädiska för att de verkar på ett mer subtilt sätt. Men hur många vet till exempel att bipolära symtom och utbrändhet är medicinska biverkningar av adhd-medicin och att depression och suicid är kända biverkningar på anti-depressiva medel? För att bara nämna några.

Jag överlevde min historia, jag återerövrade min röst, min kreativitet och mitt liv och i den bemärkelsen är jag unik. Inte många har de erfarenheter jag har av psykiatrin och kan berätta, de flesta som hamnar där jag hamnade kommer inte igen, deras röster går förlorade för alltid, och ingen lyssnar.

Det är för dem jag har skrivit och för att världen behöver veta.

/Anna Klara Sol

Berättelsen är helt igenom autentisk, men alla namn är utbytta, så även författarnamnet.

Bokens webbsida, där den också går att införskaffa: https://duskaintegahem.se/

Bokens FB-sida: https://www.facebook.com/profile.php?id=61582597457837

Författarens vittnesmål i Folkets Radio: https://folketsradio.se/kemisk-lobotomi-ett-vittnesmal-om-den-moderna-psykiatrin/