Fråga: Vad får man om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger?
Svar: Israel!
En tarvlig anekdot så klart, men inte utan korn av sanning. Lögnen tycks vara inskriven i sionismens DNA. Israel är grundat på den falska premissen om ”ett land utan folk för ett folk utan land”.
Och vad gäller de bibliska anspråken på Palestina är de inte bara absurda, utan även tveksamma rent historiskt. I sin bok The Invention of the Jewish People, förklarar den israeliska historieprofessorn Shlomo Sand idén om ett homogent judiskt folk vara en modern fiktion. I själva verket, menar han, har den judiska identiteten alltid varit ett lapptäcke av olika grupper som konverterat till judendom genom historien.
Dessutom hävdar Sand att den i Israel mest inflytelserika och privilegierade gruppen, Ashkenazi-judarna, varav många emigrerat från Östeuropa, överhuvudtaget inte har någon geografisk koppling till Israel/Palestina. De härrör, menar han, från khazarerna, ett turkiskt folk som levde på stäpperna norr om Kaukasus, och som konverterade till judendomen för mer än tusen år sedan. Arthur Koestler driver en liknande tes i boken Den trettonde stammen. Hypotesen ger en förklaring till varför Ashkenazi-judar, som min pappa, inte alls ser ut att ha någon härkomst från Mellanöstern. De har helt enkelt inget påbrå därifrån.
Israel är också mästare i historieförvanskning. Alla krig och väpnade konflikter som Israel har provocerat fram har man skyllt på motparten. I denna kategori hamnar det palestinierna kallar ”Nakba” – Den stora katastrofen – då israeliska terrorförband 1948 fördrev över 700 000 palestinier från sina hem. Sionistiska historiker har envist hävdat att palestinierna lämnade sitt hemland frivilligt, inte av tvång. Detta är än idag den rådande uppfattningen bland flertalet israeler, trots att det finns dokumenterat hur dåtidens sionistiska ledare, exempelvis David Ben-Gurion (som skulle bli Israels första premiärminister) uttryckligen förordade tvångsförflyttning. Det finns också rikligt med vittnesmål om hur hundratals byar och bostadsområden förstördes och skövlades, och om den smärta och den förödelse som drabbade dem som dödades, våldtogs och sårades under 1948.
Dessutom finns otaliga massakrer, stora och små, som man från israeliskt håll helt enkelt blånekar till. Det kan vara barn som dödats av israeliska krypskyttar, män och kvinnor som våldtagits och torterats i israeliska fängelser, bostadshus som sprängts i luften. Allting förnekas, eller skylls på Hamas. Kort efter 7 oktober förstörde israelisk militär ett sjukhus i Gaza med följden att kuvösbarnen på neonatalavdelningen sakta avled. Man skyllde på att byggnaden fungerat som en sambandscentral för Hamas.
Journalistveteranen Chris Hedges, som under sju år var New York Times Mellanösternkorrespondent, har vittnat om hur de israeliska lögnernas skamlösa fräckhet fick honom och andra journalister som rapporterade från Gaza att baxna. Det spelade ingen roll om de personligen hade bevittnat den israeliska attacken, eller skjutningen av obeväpnade palestinier. Svaret blev reflexmässiga lögner och förnekanden från den israeliska militären, israeliska politiker och israeliska medier.
Med hjälp av sin sofistikerade propagandamaskin har Israel lyckats förbli en stat som de flesta politiker och karriärmänniskor vill hålla sig väl med. Rädslan att stämplas som antisemit har fungerat som en effektiv munkavle, inte minst för journalister.
Våren 2018, under den pågående protestmanifestationen Great March of Return – då obeväpnade palestinier tågade mot ockupationsmuren och skoningslöst mejades ner av israelisk militär – minns jag hur en journalist på Sveriges Radio delade semesterbilder från en israelisk playa, inte många mil ifrån den pågående massakern. Och ingen av journalistvännerna i Facebookflödet tycktes se något konstigt i det.
Trots alla förskräckliga brott har Israel nämligen lyckats bevara sin oförvitliga image. Tills helt nyligen. Den senaste tiden är det som att korthuset av lögner har rasat ihop, som om det träffats av en felriktad israelisk missil. Plötsligt biter inte propagandan längre. Det är som om lungorna fyllts med frisk luft och stämbanden äntligen kan uttala det som många sedan länge vetat – att Israel är en kolonial förtryckarstat.
Man kan så klart fråga sig av vilken anledning så många mainstream-journalister drabbats av medlidande med palestinierna först nu. I decennier har man konsekvent tonat ner och urskuldat det israeliska övervåldet. En förklaring till att det suttit så långt inne är så klart att det finns en mäktig israelisk lobby som utövar ett starkt inflytande över politik och opinionsbildning, inte bara i USA utan i hela västvärlden. Det är som bekant svårt att förstå det som ens lön och karriär hänger på att man inte ska förstå. Al Jazeeras dokumentärserie The Lobby kan rekommenderas för den som vill få en inblick i hur denna lobbyverksamhet fungerar.
https://www.youtube.com/watch?v=RoHq6dBpxYU
Kanske är det också så, för att tala med Joseph Conrad, att vi i Israel får en skymt av maktens hjärta? Kanske ser vi en spegling av vår egen mörka historia?
Även om en del nog har förträngt det, var européer en gång lika grymma och hänsynslösa mot ursprungsbefolkningarna i Amerika, och conquistadorerna hade – precis som israeliska bosättare –vapnen i ena handen och bibeln i den andra. ”Manifest Destiny” var parollen för den mission européerna ansåg sig ha fått av gud att erövra Amerika från New York till Kalifornien – “from the river to the sea” – och plundra landet på dess ofantliga rikedomar.
Historikern Amy Kaplan menade att den kristna högerns besatthet av Israel är ett uttryck för att amerikanerna, trots att USA inte finns omnämnt i Bibeln, genom sin identifikation med Israel också kunde se sig själva som ett ”utvalt folk”, en hållning som präglat USA:s utrikespolitik, med ledord som ”American exceptionalism” och bilden av sig själva som Bibelns ”City upon a Hill”.
I boken Our American Israel beskriver Kaplan hur samma bosättarkoloniala mentalitet förenar USA och Israel. Bägge nationer odlar mytologiska bilder av sig själva som hjälten som ger sig ut för att kolonisera de mörka, vilda regionerna. Mörkret förläggs hos ”vilden” – indianen, araben – som tvingar hjälten att själv bli våldsam och barbarisk för att frambringa civilisationens ljus, till Amerika såväl som till Mellanöstern. Med mytologins hjälp dras alltså en gräns mellan legitimt och icke-legitimt våld.
Talespersoner för ”USrael” har ofta riktat in sig på att avfärda den revolutionära dimensionen av den palestinska motståndsrörelsen. Israels forna USA-ambassadör Abba Eban hävdade att palestinierna inte alls var några frihetskämpar. I stället förordade han att världen skulle se den palestinska gerillan som lägervakter vid koncentrationslägren i Auschwitz och Bergen-Belsen. Palestinierna skulle porträtteras som de nya nazisterna, som Israel måste oskadliggöra för att säkra sin egen överlevnad.
Något som bland annat Norman Finkelstein påpekat i sin bok The Holocaust Industry, är att det knappast talades om nazisternas folkmord före sexdagarskriget 1967, då ockupationen av Gaza och Västbanken inleddes. Innan dess hade Israel med sina idealistiskt drivna jordbrukskollektiv (kibbutzer) av många setts som ett socialistiskt föregångsland. Men när man nu blivit en militär ockupationsmakt började man få allvarliga problem med sin PR, och förintelsen började då åberopas för att rättfärdiga Israels agerande. Israel började odla bilden av sig själv som det eviga offret, som måste försvara sig mot varje tecken på att förintelsen skulle upprepas. Och i det israeliska narrativet är det från palestinierna och deras allierade som hotet kommer.
Israel har satt i system att ikläda sig offerkoftan. Den israeliska staten är hustrumisshandlaren som gråter över att han fått rispor på knogarna. Denna mentalitet syns även bland Israels supporters. Youtubern Henrik Jönsson påstår sig i en debattartikel i Expressen representera ”den folkliga opinionen”, i det att han inte tycks uppröras så mycket över svältande palestinska barn och sönderbombade sjukhus och flyktingläger, som över ”de hätska och hatfyllda Palestinademonstrationerna på Europas gator och torg.”
https://www.expressen.se/debatt/debatt-stodet-for-israel-ar-en–rimlig-protest-mot-eliten/
Det proisraeliska myndigheten Forum för levande historia verkar inte inse det olämpliga i att tjata om förintelsen med paroller som ”Aldrig mer”, samtidigt som Israel genomför ”the final solution” på palestinierna mitt framför ögonen på en hel värld. Och vill vi prata om pogromer mot judar behöver vi faktiskt inte älta forna tider, det räcker att rikta blickarna mot israeliska städer, där polisen brutalt attackerar ortodoxa judar som manifesterar sitt stöd för Gaza och palestinierna.
För att återknyta till Joseph Conrads roman handlar den om människans förmåga att begå onda handlingar; om rasism och kolonialisering och om de berättelser makthavare använder sig av för att legitimera sina brott. Men ytterst handlar den om det mörker som bor i varje människa, och som vi alla har att konfrontera.
Kanske får vi när vi betraktar staten Israel en skymt av detta mörker? Är det måhända därför vi så länge behållit skygglapparna på?
Är vi inte alla i någon mån hycklare och offerkoftor? Har vi inte alla ljugit ibland, för att framhäva vår förträfflighet och för att skylla ifrån oss? Och när det gäller mobbning och trakasserier, har vi alltid varit på den rätta sidan? Eller är det oftast så, som Sven Delblanc uttryckte saken, att vi är bödlar när vi kan och offer när vi måste?
Och när det gäller plundring och exploatering av de som inte kan försvara sig, är det inte så att vi gärna vill ha del av det rådande systemets komfort – alltifrån billigt toapapper till allsköns konsumtionsvaror – utan att för den skull ta ansvar för den exploatering och de grymheter som är en förutsättning för komforten och de billiga prylarna?
I sin bok Winning of the West, hade USA:s 26:e president Theodore Roosevelt inga som helst problem med att rättfärdiga folkmordet på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det var orimligt, menade han, att kontinenten skulle få förbli ”ett reservat för elaka vildar”.
Nybyggarna, ansåg presidenten, hade haft rätten på sin sida. ”Låt de sentimentala säga vad de vill”, skrev han. ”Den som drar nytta av jorden måste ha rätt att fördriva dem som inte gör det”. Att dra nytta av jorden betydde i denna kontext att stycka av allmänningen och förvandla den till privat egendom och att exploatera naturen och mänsklig arbetskraft.
Att vakna upp till verkligheten när det gäller Israels brutala kolonisering av Palestina är lite som att ha vuxit upp med gamla Hollywoodfilmer om cowboys och indianer, och plötsligt inse att man suttit och hejat på förövaren.
Per Shapiro
